Konkurrens och samarbete i samspel

Kärleksörten är pampig där den står tätt ihop. Vid en närmare granskning är varje stjälk unik. Naturen visar hur konkurrens och samarbete funkar i praktiken. Rotsystemet konkurrerar om både plats och näring. Vi kan inte alla vara på samma fläck, inte ens om vi är samlokaliserade.Varje företag behöver har en egen soliditet där inkomster och kostnader ger en stark grund att stå på. En solitär gör sig fint i en smal hög vas. Den fångar vår blick där den stoltserar i egen majestät. Likadant är det med varje enskilt företag. Företag med vision, mål, affärsidé, som genomsyrar verksamheten, ett tydligt varumärke och som har en strategi att våga tjäna pengar samt en konkret handlingsplan hur de ska göra, står på egna ben. De sticker ut och syns. När blomställningarna bildar en rosa matta är kärleksörten lättare att se på håll. Precis som när konkurrerande företag förstår att god konkurrens vässar verktygen samtidigt som det ger goda samarbetspartners med hög kompetens. Den typen av samarbeten ger avtryck inom stora geografiska områden, blir lättare att hitta och genererar plusvärden som lätt kan omsättas i reda pengar. 

Gratis tjänster är otjänster

Jag vet vad jag kan! Eller. Jag vet vad jag kan när inte utsätter någon för en kostnad för det jag säljer. Det blir en paradox när det jag säljer är en produkt eller tjänst som värderas efter dess prislapp. Om det finns ett behov för min produkt eller tjänst är den värd att betalas för. Det innebär att den också är värd att ta betalt för. I min värld är gratis tjänster till vänner och bekanta otjänster. Det visar att jag hellre tror att mina bekanta går till okända nere på stan och handlar än att handla av mig. Att mina varor och tjänster är mindre värda än andras. Jag undrar om Håkan Gunnarsson på ICA Maxi i Ronneby skulle få sin rörelse att gå runt om han resonerade likadant. Tänk om han rabatterade alla sina bekantas matkassar. Vad skulle det få för konsekvenser och hur skulle du reagera på det. Vissa saker betalar vi för utan att ifrågasätta rimligheten i det vi betalar. Är en liter mjölk värd 10,50? Vad kostar det för lantbrukaren att få fram mjölken och hur mycket är han värd för att göra arbetet? Vilka fler ska ha betalt för mjölken? Håkan Gunnarsson och hans personal  ska de också få betalt för att de säljer mjölken till oss. Vem levererar mjölken till affären? Är det rimligt att även deras arbete är värt att betalas för o s v. Många är de som ska dela på betalningen av en liter mjölk.
När jag säljer mina tjänster utgår jag ifrån att mina kunder får något de efterfrågar och att de får valuta för sina pengar. Att det jag gör fyller ett behov. Om jag skäms för att ta betalt signalerar jag att det jag säljer är inte värt att betalas för. En kund som får det han eller hon vill ha får vara beredd att betala vad det kostar oavsett om man är bekant eller inte. För gratistjänster ger inga pensionspoäng, syns inte i verksamheten men belastar ändå dygnets arbetade timmar.

Vandrande tankar . . .

Vad är det jag har som ingen annan har? Jo mina alldeles egna förvärvade erfarenheter och referensramar som är förutsättningen för de val jag gör och den livsstig jag vandrar. Låter det kryptiskt? Tänk efter. I en familj med flera syskon som till synes har likadana villkor skiljer sig förutsättningarna åt. Den förstfödda är den enda som haft föräldrarnas odelade uppmärksamhet och som alltid får göra saker först (matas, möta släkten, börja skolan o s v) och är föräldrarnas experiment. I syskonskaran är den förstfödda alltid äldst och uppfattas oftast av andra runt omkring som den som förväntas ta mest ansvar. Den sistfödda å andra sidan ärver erfarenheter och får sällan uppleva hur det är att vara först eller få föräldrarnas odelade uppmärksamhet. Att vara sist född innebär ofta att man måste klara mycket själv som den förstfödda fick hjälp med och att det är lättare att smita ifrån ansvar eftersom det finns så många andra syskon som redan tar ansvar. Alla syskon förutom för den allra första tiden i den förstföddas liv utsätts hela tiden för konkurrens. Konkurrens om föräldrarnas tid och uppmärksamhet. Konkurrens om det mesta. I den miljö vi växer upp, arbetar och väljer att befinna oss i formas våra uppfattningar och skapar de förutsättningar som bildar vår erfarenhetsbas. Den kan ingen ta ifrån oss. Den kan aldrig vara fel. Den är alltid vår egen och den har vi alltid med oss var vi än är.
Det är nu när arbetsträningen så smått ska växla över till eget företagande som mina tankar kommer. Vad kan jag göra med den erfarenhet jag bär med mig om min sjukdom. Har jag någon användning av den i mitt jobb? Ska den märkas? Får det märkas att jag varit långvarigt sjuk? Jag väger för- och nackdelar. Det är så många systrar och bröder där ute som delar min erfarenhet. Har det någon betydelse vad jag gör och har gjort? Ja, på ett sätt, kommer det första svaret omedelbart. Bara att jag har den här erfarenheten kan inge ett förtroende hos några. Ett förtroende som kan innebära att kunden känner sig förstådd. När mina tankar vandrar vidare känner jag ett behov av att möta personer som befinner sig i riskzonen mellan att för dem göra rätt eller fel val. Val som kan vara avgörande för om de kan balansera mellan arbete, familj och sig själva. Min erfarenhet bygger på ett personligt trauma. Andras är jobbrelaterade. Det är klart att min erfarenhet är unik och det är allas. Det var det jag ville visa med exemplet i början av texten. Så frågan är snarare HUR ska jag använda min erfarenhet i mitt arbete som Coach och Företagsutvecklare? Vet du?

Rätta ambitionen efter förutsättningarna

Anledningen till att jag anmälde mig som utställare på Blekinge Wellnessfestival var för att mingla bland de andra utställarna. De är definitivt en av mina viktiga målgrupper när det gäller företagsutveckling med coaching. Tanken var att vid en pratstund intressera kvinnliga småföretagare för att strukturera sitt företagande för att kombinera försörjning med att må bra. En för mig mycket viktig kombination som kan vara svårt att förena speciellt ihop med sin familj. Tidigt upptäckte jag att kraften och förmågan inte fanns till detta. Det kunde ha blivit en stor besvikelse, för min medverkan på festivalen var förenat med en hel del kostnader. Pengar som egentligen inte finns. Detta var ett försök till en så kallad restart. Jag behövde visa omgivningen och mig själv att jag som företagare finns. Ganska fort slog det mig att för ett år sedan besökte jag festivalen hängande på min grannes arm. Jag hade hemhjälp och klarade inte många sysslor själv. Jag kunde inte gå själv utan att vingla och tappa balansen. Jag var oerhört ljudkänslig och blev mycket fort trött av både ljud och intryck och somnade fort utav minsta lilla aktivitet. Efter ett kort besök på förra årets festival triggades min hjärna igång och körde turbofart i ett par dygn efteråt med följden att jag blev parkerad i min soffa under den tiden. Idag, se bilden, ett år senare hemkommen från två dagars festivalmedverkan, förberedelser och ihop packning står jag fortfarande upp och känner en glädje över var jag är idag. Jag har planerat, möblerat och rivit  min monter, gjort marknadsföringsmaterial som bl a innebar ett bildspel som rullade i min monter, fått ihop annonser och bemannat min monter i 15 timmar i en tidvis hög ljudbakgrund.Det är klart att jag är trött men bara något tröttare än vilken utställare som helst. Så därför blev min ursprungsambition inte viktig. Jag flyttade fokuset från att röra mig bland utställarna till att bli nöjd med att jag faktiskt klarade av: Att överhuvudtaget vara en del av festivalhelgen. Jag står på benen utan någon katastrof i släptåget. Jag dansade med bästa sonen på festivalfesten till härliga salsarythmer på lördagskvällen. Jag visade mig själv både att jag fortfarande är företagare och att det går alldeles utmärkt att rätta ambitionen efter förutsättningarna.

Utmaning -Utställare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så var första lasset på plats...

...snart stormsäkrat tält...

...info material synligt och lätttillgängligt...

... och jag erbjuder mer än coaching...

Ett par stora utmaningar: Att tänka ut och förbereda monterplatsen, att bygga montern, att bemanna montern, att föra marknadsföringsmässigt korrekta samtal mitt i vimlet, att coacha mitt i festval-ljud-massan, att vara där.... bland alla människor, djur, aktiviteter och ljud i två dagar plus några timmar dagen innan för att få allt på plats. Yes, det gick bra! Har nu några dagars välbehövlig avkoppling och reflektion. Nåja inte så mycket jobbrelaterat. Bara lite ;).

Utmaningen - förbereder min re-start!

I helgen är det Blekinge Wellnessfestival. Två dagars hälsotivoli med mängder av må-bra upplevelser. Där ska jag vara utställare. En re-start för mitt företagande. Ett skyltfönster och ett prov för mig. Det är nu det är upp till bevis. I liten skala har jag provat mig fram i mitt jobb. Testat olika arbetsuppgifter  genom att ge mig ut på den darrande spången för att se vad jag kommer ihåg och vad jag kan. Successivt har jag tagit tillbaka mitt jobb-jag och konfronterat mina rädslor. Min självkänsla ökar och jag känner hur det bär. Nu ska jag möta publiken, kunna stå pall mitt bland en massa minglare, musik och aktiviteter och hålla fokus på det jag ska göra. Det är en bit kvar innan jag kan arbeta självständigt som företagare men jag har kommit långt på min resa tillbaka. Det är sjutton månader och en evighet sedan jag blev sjuk. Snart är det historia och framtiden har börjat.

Som ett led i förberedandet inför festivalen har jag gjort i ordning ett enklare bildspel för att presentera vad det är jag gör som Coach. Det krävdes betydligt mer än att bara ha tungan rätt i mun. Att få till texterna var den lätta biten. Hitta och lägga in bilder var också enkelt. Inga större problem med ordning och struktur heller. När det skulle fungera ihop med den digitala fotoramen brast det. Mina kunskaper var helt enkelt för få. Filerna hittades inte. Fel format. Efter sex olika formatalternativ behövde jag pausa och göra något annat. Till sist hittade jag ett format som fungerade. Då blandades bilderna ihop och texten lades ovanpå varandra. Det krävdes fb-korrespondens, googlande efter manualer, telefonsamtal, besök i två butiker, ännu mer googlande och mycket prövande fram och tillbaka på bildramen. Till sist, ett antal timmar senare, är resultatet okej. Inte bra men okej. Jag behöver tid och energi till annat också och jag behöver kunna nöja mig med att okej är okej. Plötsligt känner jag hur hundratalets tankar bara snurrar runt i huvudet, pulsen ökar och tankarna går i kors. Det är hög tid att varva ner och sänka ambitionsnivån på min roll som utställare. Det är här och nu jag behöver göra de viktiga valen:
En sak i taget. Prioritera. Allt är inte lika viktigt. Leva här och nu och inte glömma andas. Så, ska det vara så svårt tänker jag med ett leende och somnar i soffan. Efter en liten tupplur är jag redo att ta tag i nästa del i förberedandet. denna gång är pulsen normal och jag har en tanke i taget i huvudet.

Modet att våga utvecklas!

Jag tror på en utveckling som håller på sikt behöver kännas, beröra kanske till och med göra ont för att vara på riktigt! För det är när utveckling är på riktigt som vi lyfts och sprider vår glädje utan ansträngning. Det kan innebära att våga tänka tankar som trängts undan till en mörk plats och få ut tankarna i ljuset där de syns.Vi behöver vara medvetna om vårt bagage för att känna till våra förutsättningar. Utveckling är en process som på inget vis är enkelt. Det förenklas om vi har ett öppet sinne och begränsar våra förutfattade meningar. För det är dem, de förutfattade meningarna, som ligger som snubbeltråd och försvårar utvecklingen.När vi tror att våra fördomar är absoluta sanningar begränsas vi i både tankar och handling. Vi tar föregivet när det finns alternativ. Vi begränsar vårt synsätt när det finns perspektiv. När vi kan le åt våra begränsade övertygelser har vi kommit en lång bit på väg.

Det är lycka att befinna sig i en utvecklingsprocess som man känner leder någonstans.Endorfinerna frigörs och det blir betydligt roligare att vara människa. Dessutom drar det med sig andra och nyfikenheten sprids som ringar på vattnet. Vem kan låta bli att dras med av sann glädje? För det är precis detta det handlar om att det ska vara äkta - på riktigt - och det kräver mod. För mod behövs det när vi inte bara ska skrapa på ytan och få en tillfällig aha-upplevelse utan göra en bestående förändring. Vi behöver våga vara modiga.

Jag skrev för ett tag sedan:
" Mina val avgör hur Jag mår!
Jag visste varken ut eller in. Jag befann mig vid ett vägskäl och hade absolut ingen aning åt vilket håll jag skulle gå. Bakom mig låg dimman tät. Skorna sög fast i underlaget och gjorde det svårt för mig att överhuvudtaget ta något steg framåt. För att kunna göra något som helst val behövde jag konfronteras med mig själv och mina rädslor, hitta kraften att våga, göra alternativen synliga och känna trygghet i mina val. Idag känner jag trygghet i mitt föräldraskap, har kommit igång med min egen träning och blivit stärkt som företagare"

För mig har coaching hjälpt mig att ta svåra beslut både i privatlivet och i jobbet. Jag har fått verktyg som håller.....hela livet. Att få arbeta som Coach är en ynnest. Jag gläds över att se människor växa, få insikt  och ta tag i sin egen situation. Vid flera tillfällen handlar processen om att ta sig förbi ett hinder och jag ser att det gör ont. Det skrämmer inte mig men min klient måste våga konfrontera smärtan. Utan konfrontationen är hindret kvar i oförändrad form. I vår kultur ska vi helst konfliktlöst glida förbi varandra leende. Med våra förutfattade meningar och konflikträdsla begränsas vi i vår strävan framåt. Istället för att riva hinder på vår väg fram och hitta lösningar bygger vi murar av falska sanningar, om oss själva, vår omgivning och våra förutsättningar. Den enda jag kan förändra är mig själv och mitt förhållningssätt till min omgivning. Till det krävs det MOD att VÅGA utvecklas!

Mitt ansvar som förälder är att skapa förutsättningar!!

Just nu lyssnar jag på ett program på P1, Ett kluvet land,  som handlar om våra ungdomar som inte finns. De som varken studerar, är inte inskrivna på AF eller lyfter socialbidrag utan sover och tillbringar sin vakna tid vid datorn. Gruppen växer och många har varit "utanför" i 3 -års tid. Ett stort samhällsproblem säger de i reportaget. Intervjuerna fokuserar på ungdomarna och de projekt som någon av de arbetar med idag som innebär att de "knackar dörr" för att hitta ungdomarna. Problematiken finns över hela landet.  Jag kan inte låta bli att ge mig in i debatten. Som jobbcoach har jag mött flera av dessa ungdomar när de tvingats ut efter att ha suttit isolerade i sina barnrum under några år. Ju längre tid de suttit desto svårare har de haft att ta tag i sin egen situation, inga referenser att möta omvärlden och dålig uppfattning om vad eget ansvar innebär. Jag menar att vi som vuxna sviker våra ungdomar när vi utan krav låter de som unga vuxna leva på vår inkomst. Det finns ingen "snällhet" i att förutsättningslöst fortsätta serva myndiga människor. Tvärtom behåller vi ansvaret om deras liv, gör de livegna och undergräver deras självkänsla. Varje människa har rätt att växa och mitt ansvar som förälder är att skapa förutsättningar så att mitt barn kan ta eget ansvar genom att jag som förälder ger ansvar. Att ge ansvar innebär att jag litar på att personen som får ansvar tar det och löser det på sitt eget sätt. Detta i sin tur innebär att klippa ett band och att våga se nya lösningar. Tv-program som Lyxfällan och Tonårsbossen kan ge tips på hur man kan göra när det har gått ... alldeles för långt. Med kommunikation och struktur går det att fördela hemmets ansvar, diskutera vad som är rimligt och fatta beslut. Vem bestämmer över vems inkomst? Vilka kostnader är rimliga och hur finansieras det? Vet du och dina barn hur många timmar du behöver arbeta för att få ihop 1 000 kr och vad räcker 1 000 kr till? Om du är den som arbetar och får in inkomster till hushållet är det väl rimligt att den som inte bidrar med något ekonomiskt istället bidrager med praktiskt arbete i hemmet. Alla som bor i ett hem, gäller även barn, borde rimligtvis hjälpas åt med det som behöver göras. Det finns en uppgift för alla, stor som liten, olika städområden, matinköp, laga mat, duka, diska, plocka undan, vattna blommorna, tvätta, sortera tvätt o s v Allt för att alla har lika rätt till fri tid! Tid att umgås och framförallt när barnen är vuxna men fortfarande bor hemma, tid att välja vad man vill göra med sin fria tid d v s tiden när man inte arbetar eller sover. För att förstå att det som måste göras också är förenat med kostnader behöver man turas om att handla. Vad har ni t ex för boende-  och matkostnader? Maten i kyl, frys och skafferi kommer inte dit av sig själv och är inte gratis. Det är inte heller toalettpapper, schampo, tvätt- och diskmedel och elen till datorn, dammsugaren och tvättmaskinen kostar också pengar. Vi som vuxna har ett stort ansvar att medvetandegöra våra barn för att de ska förstå vad som förväntas av dem som myndiga personer. Genom att ständigt tillhandahålla lösningar, både ekonomiskt och praktiskt, ger vi inte våra ungdomar en chans att förstå vad det innebär att ta eget ansvar. Semester är vår tids belöning efter ett års arbete!!! Bjuder vi våra ungdomar på gratis semester utan någon form av motprestation tillåter vi oss att bli utnyttjade. Det är hög tid att att visa vad det innebär att vara vuxen. Vuxenvärlden är förenat med en mängd tuffa beslut och handlingar som konkret innebär att man är mogen att ta ansvar. Det är inte kopplat till om man har egen bostad eller egen inkomst. Det handlar om ens inställning. Att ta ansvar för sig själv och vad som behöver göras. De unga människor som idag inte finns är ett gigantiskt familjeproblem som berör både dig och mig. Vi måste våga stötta varandra, kommunicera och framförallt undvika att ge våra barn/ ungdomar uppfattningen att de kan leva på oss..........

Kroppen blinkar rött: Vecka 52

Två samtal från Försäkringskassan med en helgs mellanrum, det ena min handläggares chef, det andra från handläggarens kollega. Jag sitter tom på kraft och energi och tittar rakt ut i luften och försöker peppa mig själv.
- Ta dig i kragen, det är inte synd om dig. Det får bli som det blir.

Båda samtalen säger att det är olyckligt att det blivit så här. Min handläggare är sjuk.
- Hon har väl inte varit sjuk sedan i höstas, kontrar jag med och känner mig uppgiven.

- Nej, bara sedan förra veckan. Priro ett är att ni får till ett möte med läkare och psykoterapeut, säger handläggaren.

- Ja, och det har jag gett er mandat till att ordna redan i slutet av juli , förra året, och ännu har inget hänt. På mina sjukintyg har läkaren bett om möte med Försäkringskassan. Mina sjukdagar tar slut om mindre än två veckor. Vad krävs för att jag ska komma igång med arbetsträning?

- Priro ett är mötet. Det får din handläggare ordna när hon kommer tillbaka. Känns det här bra?

- Nej, ingenting är förändrat. Det har inte hänt något på över ett halvår. Vad säger att det kommer att hända något nu? Finns det något sätt att få till mötet med någon annan? Ju längre tiden går desto längre ifrån arbetsmarknaden kommer jag.

Och tyst tänker jag: - Desto svårare är det för mig att komma tillbaka.

Det har gått ytterligare fem dagar och fortfarande vet jag inte vad som kommer att hända. Bedömer Försäkringskassan att jag är frisk om en vecka? Förväntas jag söka 100% tjänster? Nästa läkarbesök är i veckan efter och jag är i dagsläget heltidssjukskriven till ytterligare en vecka senare.

Jag står utan mark under fötterna och tittar mig oseende omkring. Det finns ingenting jag kan fästa blicken på, ingenting att förhålla mig till eller att arbeta mot. Det är öken . . . .

Kroppenblinkar rött: Vecka 51

Jag befinner mig i mitt trygga hem och blickar ut mot en spännande och farlig värld. Jag vet vad jag har gjort. Vet vad jag har kunnat. Vad är min förvärvade erfarenhet och kunskap värd idag? Idag har jag ingen aning om vad jag kan, vilka förmågor jag har och vad som hänt med världen sedan jag tog en paus.  Jag behöver leta mig ut för att uppleva hur mitt nya jag förhåller sig till det gamla. Testa mina förmågor, ta reda på vad jag kan och få känna hur det bär.  Jag vill stegvis ta tillbaka mitt liv. Det innebär bl a att försörja mig.  Släppa taget om alla ledstänger, bidrag och stöttning som hållit mig under armarna under ett års tid. Min självkänsla och mitt självförtroende räcker inte utanför min bubbla. Än står jag inte på egna ben. Rädslan att falla, falla hårt och djupt, sitter som ett gummiband i ryggen. Detta är för mig en alldeles ny erfarenhet. Jag är rädd, osäker och rådvillig. Med knapp styrfart gör jag mig redo för att göra min egen upptäcktsresa.

-          Hur ska jag möta de människor som jag inte haft kontakt med under min sjukdom?

-          Vad behöver jag förmedla till nya bekantskaper?

-          Hur ser världen ut utanför min bubbla?

Bubblan spricker när som helst och då måste jag klara av att stå på egna ben. Balansera mellan det jag kan och det jag måste klara av. Jag vet inte ens åt vilket håll jag ska titta, var kunskap och erfarenhet finns och hur jag ska förhålla mig till min egen drivkraft. Drivkraften som samtidigt både är min styrka och min akilleshäl.

Jag lyfter upp yxan och tvingas stanna när den är uppe i ögonhöjd. Halsen blir kort och huvudet blytungt. Jag sätter yxan åt sidan och gör något annat. Efter ett tag tar jag åter igen upp yxan och påbörjar ett nytt hugg. Jag hinner inte mer än upp i axelhöjd innan huvudet far ner av sig själv mot bröstet och det svartnar för ögonen. Runt hjärnan ligger redan den fuktiga trasan och pressar hårt. Besviken konstaterar jag, att idag blir det inget mer huggande. Det är den här typen av händelser som är så svåra att förutsäga. När fungerar jag och när fungerar jag inte? När fördelar jag min kraft på ett sunt sätt och när tar jag i för mycket?

Jag ber om hjälp: Ta ut och visa mig världen samtidigt som du finns i närheten om jag snubblar.

Kroppen blinkar rött: Vecka 50

 
Jag är förtvivlad. Känner hur marken gungar och vet varken ut eller in. Försäkringskassan har skickat ett brev utan namnunderskrift eller kontaktperson om att mina sjukpenningdagar tar slut. D v s att de upphör automatiskt om jag inte gör något, trots att det finns läkarintyg. I brevet hänvisar de till hemsidan om det finns några frågor. Brevet uppfattar jag som ett hot. I brevet finns två alternativa vägar att gå för att ansöka om vidare sjukpenning. I alternativet ”Fler dagar med sjukpenning på normal nivå” krävs allvarlig sjukdom. Med tanke på att jag är dokumenterat sjuk med diagnos ”Utmattningssyndrom – fördröjd krisreaktion” tolkar jag, efter att ha läst socialstyrelsens rekommendationer om bedömning av arbetsförmåga, se nedan, att det är en allvarlig sjukdom jag har.  Jag känner mig liten, okunnig, ifrågasatt och väldigt labil. Socialstyrelsen och min uppfattning är olika.

Jag skriver ett brev till Försäkringskassan och berättar att jag i slutet av juli gett handläggaren från Försäkringskassan mandat att ta kontakt med mina vårdgivare för att få till stånd ett möte för att göra en rehabiliteringsplan. I mina senaste läkarintyg som skickats in till försäkringskassan önskar min läkare kontakt med försäkringskassan.  Under hösten har jag vid flera tillfällen sökt handläggaren för att få svar på hur det går med mötet och fått till svar att hon återkommer. Jag har också skrivit e-brev och frågat vad som gäller för att arbetsträna.  Ännu (februari 2013) har ingen från Försäkringskassan kontaktat mina vårdgivare eller mig för att få till någon rehabiliteringsplan eller besvarat våra frågor. Jag upplever att mitt ansvar, som sjuk, är betydligt större än försäkringskassans handläggare. Det är en gåta för mig hur försäkringskassan med sin inläsningscentral och allt, inte kan sammanställa den information som finns och med det mandat som jag gett få till det möte som krävs för att göra den rehabiliteringsplan som krävs för att säkerställa:
1) Min tillfrisknad!
2) Min ersättning
3) Återgång till arbetslivet.
Jag är uppmanad av min läkare och psykoterapeut att inte fortsätta söka/jaga försäkringskassan för det är deras uppgift att ta kontakt med mig. Med det hotbrev som nu landat i min brevlåda har jag inget annat alternativ, trots den belastning som det innebär för mig i min sjukdom, än att söka kontakt med Försäkringskassan. Jag förstår inte vad som mer krävs av mig, i min nuvarande situation, för att det ska upprättas en rehabiliteringsplan och/ eller säkerställa ovanstående punkter 1-3.

Jag söker stöd hos min psykoterapeut i min kontakt med försäkringskassan och möts av en information som nästan knockar mig. Vårdcentralen accepterar inte fakturan från min psykoterapeut. Vi ringer chefen.
Läkaren som skickade remissen i höstas har inte fått ok från chefen.  Psykoterapeuten finns inte listad hos dem. Jag är inte registrerad listad på denna vårdcentral och har därför inte rätt att få den hjälp jag redan fått!!!! Jag skulle gått till deras egen kurator. Den kuratorn har valt att inte ta emot mig, eftersom vi känner varandra, och även meddelat detta till remitterande läkare. Enligt chefen har jag i vilket fall gått för många gånger och skulle istället vara hos psykiatrin.

Jag vet inte vad jag kan göra. Det känns som jag återigen hamnat mellan stolarna. Jag har gjort det de bad mig om i somras vid listningen, inte själv valt psykoterapeut, försökt göra min bit för att underlätta för försäkringskassan att godkänna en rehabiliteringsplan för mig och riskerar att stå utan varken vård eller ersättning om någon vecka.

Socialstyrelsen skriver:

Rekommendationer om bedömning av arbetsförmåga
För individer med ett uttalat och väl diagnostiserat utmattningssyndrom kan arbetsförmågan vara nedsatt under avsevärd tid. Återhämtning, med hjälp av aktiv specialiserad rehabilitering, och successiv återgång i arbetet, tar inte sällan mer än 6 månader och i vissa fall upp till ett år eller längre.

Kroppen blinkar rött: Vecka 49

Jag förbereder kökspannan för eldning för att få varmvatten och värme i huset. Ute faller snön vit . Det är vackert och det är bara någon minusgrad. Elden vill inte ta sig utan ligger och pyr. Jag öppnar luckan och ut väller grå stickig rök. Eter en timme är den nysotade spisluckan svart av sot. På hällen ligger sotflagorna tätt och luften är kall på grund av vädring och stickig efter röken. Jag har använt alla mina knep för att öka luft tillförseln och få bort det kalla som täpper till i skorstenen. Vet att veden är bra. Mina idéer börjar sina. Dags att ta kontakt med sotaren och åberopa – AKUT Läge! Jag möts av en förstående telefonröst som meddelar att en sotare är sjuk en annan har trillat ner från taket och brutit armen. Hon förstår läget och ber att få återkomma. Under tiden tickar elpatronen. Jag ser pengarna bokstavligt talat flyga iväg. Kroppen är lugn och tankarna flyter befriande lätt i min hjärna. Jag har passerat en milstolpe på väg mot tillfrisknad. Inte ens en igensotad kökspanna kan locka tillbaka den fuktiga filten.

Kroppen blinkar rött: Vecka 48

Nu vågar jag medge det för mig själv: Kroppen blinkar inte längre rött. Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv. Jag litar på mig. Jag har kravlat mig upp och balanserar på kanten. Ljuset omkring mig lyser klart. Det är gult. Jag har återfått förmågor som jag känner igen sedan tidigare. Min hjärna orkar oftare hålla kvar tankar. Jag är inte helt pålitlig. Ibland blir det trångt i hjärnan och huvudet tungt, blicken oseende och jag kraftlös och förvirrad. Tillräckligt många gånger finns det en balans mellan tankar som flyter och tankar som stannar kvar, för att få mig att känna mig trygg. Tankarna omges av en långsamhet och en tröghet som är ny för mig. Långsamt börjar nya pusselbitar att lägga sig tillrätta. Väggarna i den bubbla jag befunnit mig i under snart ett år är tunnare nu. Utmaningen är att träffa människor. Att träffa människor på andra ställen än min hemmamiljö. Att träffa flera människor på en gång och att hinna sortera alla intryck utan att snubbla.

 I köket börjar jag känna mig mer och mer bekväm och har accepterat att missöden är en del av min matlagning. Idag handlar min kokkonst om att få till något ätbart och utseende och smak är sekundärt. Med den målsättningen lyckas jag förvånansvärt många gånger i köket. Så många gånger att jag till och med överraskar mig själv. Det ger ett brus av lycka som dröjer sig kvar.