Vecka 1
En tung fuktig trasa lägger sig över min hjärna. Minsta försök till att besvara en enkel fråga kramas hjärnan ihop. Försöker jag bita ihop pressas huvudet ner och halsen orkar inte hålla huvudet uppe. Min hjärna och kropp, visar det sig, är ur funktion, på riktigt. Det är skrämmande att gå från en situation där allt är möjligt så länge blicken är riktad framåt och siktet inställt på att hitta lösningar till att inte fungera alls. Utbrändhet är den formella diagnosen.
Du är deprimerad, sa de till mig.
Är jag, tänker jag. Bara tanken på vad som i så fall gör mig deprimerad får hjärnan att kramas ihop.
Du har sökt samtalsterapi, sa en annan.
Nej, svarade jag sanningsenligt. Det har läkaren ordinerat tänkte jag säga. I huvudet är det tomt och känns som om huvudet pressas mot mina axlar samtidigt som tårarna sakta rinner längs mina kinder.
Tid att trycka in pausknappen och göra ingenting, sa flera.
Visst, tänker jag. Jag kan ju ingenting annat. Jag parkerar mig i soffan med en hög kuddar under huvudet, en varm filt över mig och vilar ögonen. Ett par timmar senare vaknar jag och undrar vad som hänt.
Att trycka in pausknappen som egen företagare, ensamstående deltidsförälder inför ett stundande månadsskifte känns som att be mig sluta andas. Min kropp vill inte hitta lösningar. Den vill lägga sig i Stand by läge och stanna där. Punkt slut. Minsta försök att s a s tänka till får tårarna att rinna intensivare, hjärnan att kramas hårdare och huvudet att pressas tungt nedåt. När jag lägger mig ner vill hjärnan stänga av och om jag slappnar av somnar jag.
Det är nu Moment 22 får en innebörd.
E
