Kroppen blinkar rött: Vecka 37

Bara tanken på att göra i ordning inför första advent gör att jag ler. För mig är det den härligaste tiden på året – december. En tid för eftertanke, mys, dofter, härlig musik och massa smarr. Jag fylls av glädje. Den annars stökiga vardagen förpassas mentalt till ett hörn. Jag växlar mellan att klara av mer och mer, känna mig fri och att känna hur hjärnan kramas samtidigt som en liten motor som surrar i huvudet. Det är svårt att veta hur jag ska bromsa. Vardagen pockar på min uppmärksamhet. Jag har egna ambitioner som är svåra att värja sig mot. Samtidigt känner jag hur min kropp håller emot.

I ett möte bestämmer jag mig för att ligga lågt. Lyssna. Ta in och engagera mig när det är absolut nödvändigt. Det fungerar. Bara att lyssna för att förstå och att ligga lågt bränner energi. Jag tappar några ord. Har svårt att hålla tråden. När mötet är klart är jag nöjd med min hjärna. Det fungerade förvånansvärt bra. Med tanke på min ovana vid att befinna mig mitt i en diskussion finner jag en tillfredställelse i det faktum att jag har genomfört mötet och ”gått i mål”.

Jag tänder ljus, eldar i min spis och förbereder bak. Nu är jag redo för att ta tag i vardagens problem, portionsvis.

Kroppen blinkar rött: Vacka 36

 

Blinkande gula lampor, röda varningstrianglar och uppmaningar till att ta det varligt, sätta foten på bromspedalen och presentationer av tragiska återfall servas jag med mer och mer frekvent av min omgivning. Jag hör. Det är svårt att vara ”lagom” samtidigt som min rädsla för att få ett återfall skrämmer mig. 

Tanken på att köra bil gror inom mig. Jag tänker ut olika scenarier och förbereder mig mentalt. Plötsligt känns det rätt.

 –Jag kör, hör jag mig själv säga. Jag sätter mig bakom ratten och allt känns som om jag aldrig tagit någon paus från att köra bil. Inte minsta lilla osäkerhet. Ingen oro. Jag är förvånad. Hade förväntat mig att det skulle kännas annorlunda, till och med lite ovant. På kvällen är jag trött.

Efter några dagar börjar hjärnan kramas ihop. Vill inte stänga av. Jag hittar inte avstängningsknappen.

En liten motor surrar konstant inne i mitt huvud, dygnet om. Samtidigt besöks jag av magsjuka och kan inte låta bli att göra en koppling. Kanske min kropp inte är mottaglig för vanliga sjukdomar … än.

Kroppen och min psykoterapeut fungerar som bromspedal och påminner mig om att ta ett steg i taget. Ett litet steg i taget. Att inte ha för bråttom.

.

Kroppen blinkar rött: Vecka 35

Jag måste behärska mig. Jag måste lägga band på mig. Jag behöver prioritera. Jag fungerar. Har så mycket att ta igen. Allt känns möjligt och ändå inte. Jag ser vad som behöver göras, börjar förbereda för att ta tag i det och går sedan till handling. Nedanvåningen är dammsugad. Matbröd bakat. Kontakter tagna. Middagarna är varierade och smakar bra. Ärenden uträttas. Höststädningen i trädgården avklarad. Jag planerar för att besöka och få besök av vänner. Tänker på framtiden och min försörjning. Jag har bråttom. Vill så mycket. För mycket? Känslan av att vilja ta igen, överväldigar mig. Jag vet att det inte går att kompensera den tid som ”försvunnit”. Jag förstår att jag behöver ta en sak i taget. Att jag ska lyssna på min kropp så att jag hör signalerna. Jag vill under inga omständigheter någonsin utsätta mig för denna sjukdom igen. Aldrig. Jag vet vad som krävs. Har jag rätt inställning? Kommer jag att klara av det?

Jag sitter i köket och bloggar. Glassmaskinen surrar på köksbänken. På spisen sjuder äppelmoset. Elden sprakar. Tvätten nyhängd. Jag känner igen mig. Det var så här det var. Det är så jag vill ha det. Jag känner inga varningssignaler. Nu gäller det att göra rätt prioriteringar medan jag går framåt. Att gå framåt trots att det känns ovant. Det är lite pirrigt. Nya bekantskaper och nya miljöer gör mig osäker. Jag vill framåt och står bakom någon trygg rygg och tittar fram nyfiket. Steg för steg. Ett nytt liv är på väg att börja. Jag vet vad jag varit med om, vad jag har gjort och vilka erfarenheter jag har. Jag har ingen aning om vad jag kommer att kunna och vad jag har användning av i mitt nya liv….. och det spelar ingen roll. Det viktigaste är att leva. Här och nu! Och att vara uppmärksam på min kropps signaler.

Kroppen blinkar rött: Vecka 34

Under semesterveckan var jag omgiven av människor och ljud. Jag agerade i köket. Mat- och bakidéer kom till mig. Jag kunde improvisera fram en måltid, en efterrätt och fika. Tillsammans turades vi om att bidra med goda idéer. Det gick lätt. Jag behövde inte backa för att ta en paus för att hjärnan började krångla. Dag efter dag flöt på tills vi en dag skulle fördela resterna till en gemensam lunch. – Vad vill du ha? Bestäm du? Det var frågor som blev för mycket. Plötsligt kände jag hur hjärnan började krympa. Jag kände mig osäker och rädd. Kan inte. Situationen löstes med någon annans förslag och allt delades lika.

Hemma igen. Tankad med positiva upplevelser. Fortfarande låter jag bli att köra bil. Det är ett säkert men mycket opraktiskt beslut. Om jag fick vara ensam i trafiken skulle jag genast sätta mig i bilen och köra. Genom att inte köra undviker jag oförutsedda beslutssituationer som kan stressa.

Med chaufför och någon att hålla i handen tar jag mig ut för att träffa bekanta i en sedan tidigare välkänd miljö. Jublet bubblar inom mig. Det är nästan åtta månader sedan jag var där senast. Åtta månader! Lyckan sprids i min kropp över att vara där, se familjära ansikten och höra välkända röster i en för mig avslappnad miljö. På min lista över återerövrade erfarenheter lägger jag nu till ytterligare en upplevelse och ler nöjt. Jag känner en oerhörd tacksamhet och glädje över den lotsning, det stöd och peppande som jag får. Själv hade jag inte varit i närheten av de framsteg som jag nu lyckats göra med denna stöttning. Fortfarande behöver jag praktisk hjälp för att lotsa mig längre och längre bort från min trygga bubbla ut i verkligheten. Att våga stå kvar på spången och känna att det bär. Att då känna att någon annan tror på mig det är lycka.