Kroppen blinkar rött: Vecka 32

Jag snubblar. Tappar fotfästet. Det känns som om marken rämnar under mig. Oklar information om hur jag ska kunna betala bussresan äter upp värdefull energi som jag behöver till annat. Jag hittar inte rätt information, slussas mellan olika platser och personer. Tiden för bussens avgång närmar snabbt utan att det verkar finnas en lösning. En snäll busschaufför ordnar en tillfällig lösning och bussresan blir betald. Bussbytena sker utan några missöden. När jag kommer fram är hjärnan på högvarv. Ett tag senare, mitt i en affär, börjar hjärnan successivt att stänga ner. Jag får känslan av att stå på en rank spång mellan min egen trygga bubbla och livet framför mig. Det är svårare och svårare att ha några strukturerade tankar och att kunna kommunicera med omgivningen. Frågor är belastande. Jag vet inte ens hur jag ska ta mig ut ur affären. I stället fylls mitt bröst. En stor tung klump av gråt växer sig större och större. Jag vill skrika på hjälp, bli ledd men har inga ord. Vet bara att snart kommer kroppens muskler att strejka och ersättas av tårar.

Dagen efter är kropp och huvud tunga. Det känns som om jag går i en trång tunnel. Känner mig skör och rädd. Hjärnan fungerar men är slö och har vissa kontaktsvårigheter.

Återigen slås jag av hur skör min tillvaro är. Jag längtar efter att kunna umgås med mina vänner. Att spontant göra en aktivitet och ha kraft att ta tag i min egen situation. Att finnas där för andra.

Livet väntar på mig och jag vågar mig på fler och fler steg bort från min bubbla. Det är inte smärtfritt eller enkelt. Det finns ingen mall som jag kan följa. Det är skrämmande. Jag har ingen erfarenhet av att göra en sak i taget. Det är det jag behöver lära mig. 

När det är lugnt omkring mig känner jag hur mina förmågor successivt återvänder. För första gången sedan början av mars har jag själv dammsugit undervåningen. Jag har alldeles själv både hittat dammsugaren och hanterat den runt i huset utan några svårigheter. Jag fylls av glädje. Jag kan!

Kroppen blinkar rött: Vecka 31

En knapp månad sedan min sjukskrivningstid gick ut och med en mängd förlorad energi har jag nu ett läkarintyg . Jag är sjukskriven på heltid fr om mitten av september till mitten av december för utmattningssyndrom förhöjd krisreaktion.  Det spelar mig ingen som helst roll vad jag är sjukskriven för, vilket epitet de klistrar i min panna. Jag vet att för varje vecka återfår jag förmågor. 

Jag har en begränsad mängd kraft som jag hela tiden får anpassa efter till vad den behöver räcka. Det är den lätta biten. Den, för mig, nya insikten som jag behöver hitta ett förhållningssätt till är att det finns en mängd saker som äter energi och som står utanför min påverkan. Det kallas livet. Livet överrumplar mig och står utanför min kontroll. Likaväl behöver jag lära mig att hantera även oförutsedda händelser. Jag har i ett drygt halvår levt i min egen bubbla. Varit skyddad från det som ett aktivt föräldraskap och en omgivning kan överraska med. Jag har haft fullt sjå att ha koll på mina egna behov. Nu flyttar jag fram positionerna och tar små microsteg fram för att möta livet utanför min bubbla. Det är spännande och förväntansfull bränner jag mer energi än vad jag egentligen har till mitt förfogande. Hjärnan börjar koka. Det skrämmer mig inte. Jag vet att det är en varningssignal. Ett sätt för min kropp att hålla mig i skinnet. Fortfarande gäckar min vilja mig. Samtidigt som det också är den drivkraft som hjälper mig framåt. Det svåra är att hitta balansen mellan den positiva drivkraften och att få energin att räcka till.

Nu handlar det om att förvalta min sjukskrivningstid väl, hitta strategier för att lära mig att leva utanför min bubbla.

Ett tecken på kraft i mitten av oktober

Kroppen blinkar rött: Vecka 30

I en tillvaro av kärlek, trygghet och tillit fick jag tillbaka min balans, koordination och kraft. I skogen och vid havet finner jag kontemplation. Jag vet nu hur skör min tillvaro är. Hur snabbt det går att förbränna min energi utan att det ger någon kraft alls. Det skrämde mig. Fick mig att förlora fotfästet och för första gången känna hopplöshet och en djup ledsamhet.

Dagligen ger jag mig ut på långa promenader. Det fyller på mina depåer. Har återupptagit min dagliga träning och fått hjälp med att fundera över vilka triggers jag egentligen behöver ha omkring mig för att få vardagen att fungera. Vad ska jag göra för att själv ta ansvar för matlagning och städning? Det räcker med att någon är med mig för att jag ska agera i köket. Utan sällskap händer mycket lite. Nu arbetar min hjärna för att hitta en lösning som frigör mig från att vara beroende av andra för att jag ska klara av vardagssysslorna. Det gäller att tänka lite i taget. Ta en tanke åt gången, släppa det, göra något annat, för att senare fundera vidare på att olika alternativa förslag.

För tillfället vilar jag i värld av kärlek där allt är möjligt om än med många hinder på vägen fram.

Kroppen blinkar rött: Vecka 29

Vid läkarbesöket får jag ytterligare ett intyg och skickar upp det som bilaga till min ansökan om förebyggande sjukpenning till försäkringskassan. Detta ska enligt läkaren ge mig rätt till sjukpenning under min behandlingstid som upptar min fulla ”arbetstid”.
Det är tungt, kraftlöst och jag överreagerar på minsta lilla. Jag glömmer mig. Tider försvinner ur mitt medvetande. Vetskapen om att jag inte längre är sjukskriven, att mina sjukpenningdagar tagit slut och att min kontakt på försäkringskassan och min läkare inte kommunicerar med varandra skapar frustration. De har å andra sidan kontakt med mig vilket får mig att känna att det är jag som ska hitta lösningen och det har jag ingen kraft eller förmåga till. Tiden går utan att jag lyckas få till varken träning eller mat med någon reda. Ett krossat duralexglas får hela min värld att rasa, marken under mig att gunga och tårarna rinna i strid ström över mina kinder. Det blir uppenbart att jag inte har varken förmåga eller kraft till att var halvtidsförälder. En sorg lägger sig i mitt bröst och jag känner mig ofullkomlig. Någonstans känner jag att ett tvivel. Hur kommer det att gå för mig?

Jag flyr hemifrån några dagar för att hitta energi, samla kraft, få distans och hitta tillbaka till rätt fokus: Att se den utveckling jag gör, varje vecka och glädjas över varje litet framsteg och guldkorn i tillvaron.