Kroppen blinkar rött:v 10

Jag har fått en ny diagnos: 

Utmattningssyndrom. 

Samma symtom som tidigare. Diagnosen utbrändhet finns inte enligt socialstyrelsen. Borta sedan år 2008. Ordinerad behandling: Samtals terapi, vila och att låta det ta tid. 

Testar mina gränser försiktigt och vilar! Jag gör mitt bästa. Känner ingen press att prestera. Vet bara inte var gränserna går. Mestadels av tiden är det inte mycket som går överhuvudtaget.  Plötsligt är allt möjligt. Då är det lätt att tänka, göra saker och att lyfta blicken och se sig om. Längta efter sällskap och vilja finnas där för mina vänner.  Kroppen har en annan agenda. Den påminner mig om vad som varit och vad som komma skall. Den ger mig en glimt för att behålla hoppet om bättring på den långa resan fram till jag blir frisk. Någon gång kommer alla pusselbitar att läggas på plats igen

.

Röda korset kom och konstaterade att den hjälp jag behöver får de inte erbjuda mig. Det tillhandahåller kommun och landsting. Detta oberoende av att den grupp som jag tillhör inte får hjälp. Personerna från Röda korset konstaterar att det inte finns några hinder att som medmänniskor hjälpa mig.

-          Tack Gud för att det finns välgörenhet och fantastiska människor.

För första gången på flera veckor kan jag faktiskt göra något vettigt. Jag menar mer än att ligga / sitta i soffan eller på altanen, göra mig i ordning, se till att jag äter, gå fram och tillbaka till brevlådan och kommunicera via FB. Känslan av att må bra bubblar inom mig. Jag planterar bl a om två tomatplantor:).

Ute är det sommar.  Värme och sol. Trädgård och natur fullkomligt exploderar. Här råder ingen utmattning. Tack och lov för det. Det är min bästa medicin.

kroppen blinkar rött: Vecka 9

Trött, trött, trött.

Försäkringskassan önskar deklarationer från och med 2008 för att utreda min sjukpenning. Ett brev till läkaren och ett besök i en relativt folktom stormarknad gör att jag slocknar i soffan. Kroppen känns tung.  Inne i huvudet pressas hjärnan ihop. Blicken flackar. Jag bestämmer mig för att söka hjälp. En till två futtiga timmar i veckan kan få mig att komma ut och handla, hålla huset någorlunda städat, se till att räkningarna blir betalda, översätta myndigheternas blanketter och information så jag förstår och hjälpa mig att betala mina räkningar. Svårigheten är att jag inte är 67 år eller har en bestående skada eller sjukdom för att passa in i mallen för att få en ledsagare, kontaktperson eller fixarhjälp. Pust. Jag är, helt enkelt, inte tillräckligt frisk för att klara av mitt liv och inte tillräckligt sjuk för att få hjälp. Hm.

Dagarna försvinner i min vila. Jag är förlamande trött. Kommunen vidarebefordrar mitt mail.  Jag får ett tips om Röda Korsets besöksverksamhet. En dag senare hör de av sig för att boka in en tid för att undersöka vad de kan hjälpa mig med. Hos kommunen cirkulerar fortfarande mitt mail runt.

Ute blommar våren frisk och skir grön. Jag längtar efter solens varma strålar som bokstavligt tankar mig med värme och energi. Det blåser. Vinden är hård och byig. Jag har svårt att skydda mig och fryser. Först blir jag iskall om händerna sedan kryper det in i ben och märg. Jag sitter i min soffa under en filt och tittar på solen genom mitt fönster medan fåglarna balanserar på en vajande gren.

Jag har varit sjuk i två månader.

Kroppen blinkar rött:v 8

Vecka 8

Jag är som ett pussel som någon snabbt lagts tillbaka i kartongen. Flera flak av pusselbitar sitter ihop omgivna av högar med enstaka pusselbitar. Lägger man ut bitarna på ett bord går det att ana helheten. Vårens första cykeltur har gett mig bekräftelse på att musklerna svarar. Det är skönt att känna att jag har kontroll över ekipaget, den glesa trafiken och framför allt, mig själv.
Skatteverket har skickat omprövningsbeslut. Det är inte klokt så dum jag känner mig. Siffrorna vill bara inte göra sig förstådda. Ord, rutor och siffror flyter runt på pappret. Jag lägger dem till sidan. Då och då slänger jag ett öga på papperna. Nästan ber min hjärna: Gör så att jag begriper!

Långsamt stegrar jag mina mål. Ett större projekt om dagen med mycket vila före och efter är vad jag tror mig hanterar just nu. Ett lunchbesök samtidigt som sotaren gör besök är ett projekt. Skjuts till en stormarknad och handla i en relativt folktom affär är ett annat. Ta mig via promenad, buss, bussbyte och promenad till psykoterapeuten och hem igen är ytterligare ett dagprojekt. Efter varje projekt känner jag mig glad. Huvudet är tungt. Bokstäver och siffror flyter runt om jag försöker läsa.

Ett projekt om dagen var för ambitiöst. Jag är oerhört ljudkänslig och upplever hur vissa ljud (trafik, motor, sorl, människor som pratar) triggar igång hela stressapparaten i min kropp.  Att åka buss var alldeles för tidigt. Kroppen tvärnitar och min psykoterapeut beskriver mig som en nyfödd, som behöver beskyddas från omgivningen, hållas varm, bli kramad och ompysslad.

När jag går hemma och pillar med små projekt känner jag mig stark och är ovetande om hur lite energi jag har och hur fort kraften rinner ut mig när jag kommer ut bland s a s folk, får besök av flera personer eller när F17 flyger över mitt hus.

Så efter ett projekt lägger jag mig så att säga i min pusselkartong och bara vilar och vilar och vilar och . . .

Kroppen blinkar rött:Vecka 7

Kroppen och jag har hittat en rytm. Det är ett lugnt tempo. Inga stora planer eller projekt.  Allt beroende av vad det är för väder och hur kroppen responderar. I almanackan finns endast tider för kontakt med psykoterapeut, läkare, sotare och tandläkare. En tid i taget. Inga tider som berör någon annan familjemedlem. Utanför min bubbla pockar vardagen på uppmärksamhet. Knack, knack det är utvecklingssamtal. Knack, knack jobbansökan går ut i övermorgon. Knack, knack snart tid för momsdeklaration. Knack, knack . Varje knackning tas emot med en tanke: Är detta viktigt. Följt av: Behöver jag göra det? Några knackningar förpassas till en rad på en lista som ligger på köksbordet.

Jag väljer att ta tag i jobbansökan. Det är ju inte första gången. Jag har säkert redigerat, i jobbet, ett 100-tal CVn de senaste åren. Dessutom har jag flera stommar att utgå ifrån. Jag tar det lugnt och metodiskt och fastnar i det personliga brevet. Orden stakar sig. Det är svårt att få till ett sammanhang. Jag sätter mig utanför mig själv och prövar att jobbcoacha mig själv. Det går så där. Hjärnan har svårt att hålla kvar sentensen i det jag vill få fram. Bokstäverna börjar flyta ihop och plötsligt är den blöta, tunga filten över hjärnan tillbaka. Omedelbart lämnar jag jobbansökan och filten lättar på trycket. Tid att vila. Solen strålar, bina invaderar mitt vita körsbärsträd och jag lapar sol i massor. Det är som balsam för min själ. Jobbansökan är påbörjad.

Metodiskt letar jag mig långsamt tillbaka. Tar ett litet steg i taget. Känner mig för. Vilar och prövar lite till. Jag orkar lyssna. Jag lyssnar och klargör för mig själv. Detta behöver jag inte engagera mig i. Det räcker med att lyssna . Och det klarar jag.