Kroppen blinkar rött:Vecka 6

Första, Bästa dagen! Hela min kropp känns lätt. Hjärnan responerar och jag orkar. Musklerna svarar. En känsla av lycka sprider sig i min kropp. Kroppen VILL göra något.

Tankar kommer och går och det är enkelt och smärtfritt.

Jag använder mina nyfunna resurser till att sjukanmäla mig hos försäkringskassan, på webben. Trettiosju dagar sedan jag insjuknade. Detta hade inte varit möjligt en endaste dag tidigare. Jag efterlyser en stor knapp på Försäkringskassans första sida:

”Önskar ni att vi kontaktar er? Tryck här”. Nästa sida består endast av text:

”Välj på vilket sätt önskar du bli kontaktad?  Välj alternativ:

Telefon              E-brev                Sms”

Det krävs en väl fungerande hjärna för att kunna ta del av vår välfärd. Jag vet att jag inte är ensam om dessa svårigheter. Som ensamstående eller enastående behöver vi själva kunna kommunicera och när kommunikationen inte är intakt börjar de reella svårigheterna.

Min kropp börjar långsamt återvända till normalitet. Jag har kontakt med min hjärna. Den är snabb med att skicka ut signaler och jag lyssnar på den. En kort promenad. Sedan vilar vi, jag och min hjärna. Laga en enkel lunch och kroppen tar tacksamt emot en timme utan att göra någonting. Ett telefonsamtal behöver avslutas för att hjärnan ska hinna bearbeta samtalet i sin egen takt. Jag fortsätter att fördela mina tillgängliga resurser för att mestadels konkretisera vilken hjälp jag behöver och vem jag ska fråga. Min hud fullkomligt absorberar värme och ljus från solen. På altanen sker den mesta vilan. Jag vilar med ett leende för jag vet att jag vilar mig frisk. Jag vilar för att leva och att ha resurser till att vara aktiv.

Veckan slutar med en heldag i soffan, igen. Den tunga filten har återvänt och pressar ihärdigt ihop min hjärna. Efter frukost får disken stå. Kroppen dras till soffan som en magnet. Det finns absolut ingen kraft till någonting. Tid att vänta ut ”skovet”.

Kroppen blinkar rött:Vecka 5

Vanliga ljudbilder som uppstår i t ex en affär eller musik som brukar få mig att känna lugn och att må bra fungerar som en stressutlösare. Ljuden skär in genom öronen och hjärnan trycks ihop.  Spontant vill jag slänga mig ned på golvet, blunda och stänga av allt. Till och med ett vanligt samtal, slamret från disken, en telefonsignal eller en diskussion som vanligtvis får mig att trivas dränerar mig på energi

Sanktionerat av min psykoterapeut gör jag nu schema över min dag med många, långa vilopauser, en förfrågan om hjälp i taget, något enstaka telefonsamtal och så börjar jag med 5-10 minuters promenader.

Jag är trött, så trött. Tröttheten gör blicken oskarp, huvudet tungt att hålla uppe och jag fryser som om jag har hög feber. Dagar som dessa är det enklast att lägga sig ned och blunda.

En blick på de vita orkidéerna, däremot, i mitt vardagsrumsfönster sprider känslan av välbefinnande.  Solljuset och dess värme gör kroppen smidigare och hjärnan kontaktbar.  Jag ser bokstavligt talat ljuset i tunneln. Vårsolen hjälper mig att skriva minneslappar om vad jag behöver få hjälp med.

Det är till att be om hjälp som det mesta av min energi går åt. En handlingslapp tar flera dagar att skriva. Att inventera vän-förrådet och hitta ett bra sätt att kommunicera på kräver mycket hjärnkapacitet. Betydligt mer än vad jag har en helt vanlig dag.

Att få praktisk hjälp är nödvändigt för att jag ska kunna vila mig frisk.

Kroppen blinkar rött: Vecka 4

Jag känner igen signalerna i hjärnan och undrar vad jag ska använda dem till. Vilket är viktigast? Hur länge kommer det att hålla i sig? Gäller att passa på så länge det fungerar. En trötthet lägger sig bak i nacken. Ingen tung filt.

Jag lyfter luren och har bestämt mig för att ta tjuren vid hornen. Samtal efter samtal. Hänvisningar. Knappval, telefonkö och vidarekopplingar. Det fungerar. Jag tar ett djupt andetag, håller andan, känner efter och fortsätter ringa. Jag ler inombords. Tar ingenting föregivet. Konstaterar att hjärnan är på min sida idag. Kroppen svarar. Tack vare att min hjärna tillfälligt fungerar lyckas jag få en ny psykolog, i en annan stad och har en strategi hur jag ska ta mig dit. Det tog en hel arbetsdag . Vetskapen om att det krävs en frisk hjärna för att kunna få den hjälp jag behöver är tung. Efter en arbetsdag fast förankrad i telefonluren, med varmt vänster öra lutar jag mig trött, leende mot min välkända kuddhög. Idag var det vinst – i mitt personliga lotteri. Första dagen på tjugofyra dagar har jag kontakt med min hjärna – en hel dag. En hel dag!

Glädjen är stor. Även dagen efter svarar min hjärna med igenkännande. En rädsla sprider sig. Vad vågar jag göra för att inte trigga igång min kropp. Natten har varit orolig och jag vaknar stressad och orolig. Inte likt mig. Jag balanserar på en skör tråd. Så länge jag lugnt strosar runt utan att planera får jag saker gjorda. Jag sköter min hygien, äter gott, tittar till min trädgård, läser ett stycke i taget och umgås med mig själv. Ibland vågar jag mig på att prata med någon i telefon, företrädesvis med sonen.

En ledsamhet sprider sig och omger mig som i en dimma. Min ambition att successivt börja vara mamma får ett bakslag. Kroppen vill inte. Den protesterar och blinkar ihärdigt rött. Ett besök i affären med ”ledsagare” tömmer mig på all kraft och musklerna slutar fungera. Tillbaka till och gilla soffan.

Kroppen blinkar rött: Vecka 3

Jag tar ett stadigt steg fram och ett vingligt steg tillbaka. Allt beroende av vad jag gör eller tänker.

Ibland blixtrar hjärnan till och jag känner igen min egen hjärnkapacitet. Jag vilar för att våga testa och får bakslag. Hos psykologen konstaterar vi att hennes kompetensområde inte motsvarade mina akuta behov. Detta renderar en kväll och en påföljande dag i soffan med huvudet på min välbekanta kuddhög med slutna ögon och en avstängd hjärna. Inga svarta demoner förmörkar mitt sinne. Fysiskt helt slut. Signalerna från telefonen får tårarna att börja rinna.

Det jag behöver är en socionom, en kurator. En person som hjälper mig att strukturera vad som behöver göras, som praktiskt vet vem som kan bistå med det stödet, för att jag ska slappna av och göra det som min kropp behöver allra mest – VILA.

En kurator kan inte vara legitimerad, som psykologen vänligt men tydligt poängterade. Endast legitimerade psykologer eller psykoterapeuter är det stöd jag kan förvänta mig få via min försäkring.

I återvändsgränden krymper min hjärna ihop. Huvudet pressas mot mina axlar och jag kan inte låta bli att undra:

Varför krävs det en frisk hjärna för att få hjälp?

Med en klappstol och en handlingslista åker jag och en vän till ICA Maxi för att ladda inför helgen. Jag placerar mig först vid filmerna, stänger av omvärlden och letar efter ”feelgood-filmer”. Därefter sätter jag mig på min stol vid kassan och väntar. Runt omkring är volymen hög av svenska, arabiska, danska, tyska och skånska röster. Det är omöjligt att stänga av.

Jag väntar,

Och väntar,

Och väntar.

En timme senare ligger jag i bilen och längtar efter mina kuddar i soffan. Vilken pärs. Handla på en skärtorsdag gör jag ju inte ens med en väl fungerande hjärna. Det gick och jag tackar klappstolen för det!

Väl hemma, i horisontellt läge, bestämmer jag mig för att ” ta helg” och VILA. Resten få ordna sig i nästa vecka.

Kroppen blinkar rött : Vecka 2

Bilkörning är uteslutet eftersom jag för att koncentrera mig behöver blunda och helst ligga ner. Sms samtal funkar bra. Hjärnan processar i sin egen takt. Ett telefonsamtal lägger tyngder på huvudet och kroppen skickar ilskna signaler. Därför ber jag att psykologen ska ta kontakta mig via sms. Samtal efter samtal från ett privat nummer visas på min telefons display och sätter igång min puls. Nästa dags morgon är jag beredd och svarar.

Psykologen kan inte skicka eller ta emot sms, använder sällan e-brev och vet inte hur jag ska ta mig till mötet. Nu behöver jag en fungerande hjärna för att hitta ett sätt att kommunicera med psykologen och för att ta mig till mötet. Efter telefonsamtalet ligger jag i soffan med muskler som om jag precis tagit ut mig efter ett tufft träningspass och ett huvud fyllt av snurrande stjärnor. Efter en timme har kroppen lugnat ner sig och jag somnar av utmattning. Fortfarande ingen lösning i sikte eftersom det är jag som ska komma fram till den.

Ute skiner solen. Det är vår. Jag stapplar ut med en sekatör i handen, sätter mig på en stol och tittar på torra växtdelar. Efter ett tag vet min hand vad den ska göra och börjar knipsa av en del i taget. Ingen reaktion i huvudet. Jag ler och börjar ta tag i några växtdelar för att mer organiserat klippa rent. Omedelbart lägger sig den fuktiga trasan över hjärnan och börjar krama om. Det sticker ovanför ögonen och jag blir sittande tittande på sekatören. Det var roligt så länge det varade. Mot soffan. Kuddläge igen och jag kan inget annat än att blunda och låta hjärnan vila.

Två dagar senare har jag hittat ett sätt att ta mig till psykologen, som ska få hjälpa mig att hitta en terapeut som kan stötta mig!