Kroppen blinkar rött: Vecka 52

Två samtal från Försäkringskassan med en helgs mellanrum, det ena min handläggares chef, det andra från handläggarens kollega. Jag sitter tom på kraft och energi och tittar rakt ut i luften och försöker peppa mig själv.
- Ta dig i kragen, det är inte synd om dig. Det får bli som det blir.

Båda samtalen säger att det är olyckligt att det blivit så här. Min handläggare är sjuk.
- Hon har väl inte varit sjuk sedan i höstas, kontrar jag med och känner mig uppgiven.

- Nej, bara sedan förra veckan. Priro ett är att ni får till ett möte med läkare och psykoterapeut, säger handläggaren.

- Ja, och det har jag gett er mandat till att ordna redan i slutet av juli , förra året, och ännu har inget hänt. På mina sjukintyg har läkaren bett om möte med Försäkringskassan. Mina sjukdagar tar slut om mindre än två veckor. Vad krävs för att jag ska komma igång med arbetsträning?

- Priro ett är mötet. Det får din handläggare ordna när hon kommer tillbaka. Känns det här bra?

- Nej, ingenting är förändrat. Det har inte hänt något på över ett halvår. Vad säger att det kommer att hända något nu? Finns det något sätt att få till mötet med någon annan? Ju längre tiden går desto längre ifrån arbetsmarknaden kommer jag.

Och tyst tänker jag: - Desto svårare är det för mig att komma tillbaka.

Det har gått ytterligare fem dagar och fortfarande vet jag inte vad som kommer att hända. Bedömer Försäkringskassan att jag är frisk om en vecka? Förväntas jag söka 100% tjänster? Nästa läkarbesök är i veckan efter och jag är i dagsläget heltidssjukskriven till ytterligare en vecka senare.

Jag står utan mark under fötterna och tittar mig oseende omkring. Det finns ingenting jag kan fästa blicken på, ingenting att förhålla mig till eller att arbeta mot. Det är öken . . . .

Kroppenblinkar rött: Vecka 51

Jag befinner mig i mitt trygga hem och blickar ut mot en spännande och farlig värld. Jag vet vad jag har gjort. Vet vad jag har kunnat. Vad är min förvärvade erfarenhet och kunskap värd idag? Idag har jag ingen aning om vad jag kan, vilka förmågor jag har och vad som hänt med världen sedan jag tog en paus.  Jag behöver leta mig ut för att uppleva hur mitt nya jag förhåller sig till det gamla. Testa mina förmågor, ta reda på vad jag kan och få känna hur det bär.  Jag vill stegvis ta tillbaka mitt liv. Det innebär bl a att försörja mig.  Släppa taget om alla ledstänger, bidrag och stöttning som hållit mig under armarna under ett års tid. Min självkänsla och mitt självförtroende räcker inte utanför min bubbla. Än står jag inte på egna ben. Rädslan att falla, falla hårt och djupt, sitter som ett gummiband i ryggen. Detta är för mig en alldeles ny erfarenhet. Jag är rädd, osäker och rådvillig. Med knapp styrfart gör jag mig redo för att göra min egen upptäcktsresa.

-          Hur ska jag möta de människor som jag inte haft kontakt med under min sjukdom?

-          Vad behöver jag förmedla till nya bekantskaper?

-          Hur ser världen ut utanför min bubbla?

Bubblan spricker när som helst och då måste jag klara av att stå på egna ben. Balansera mellan det jag kan och det jag måste klara av. Jag vet inte ens åt vilket håll jag ska titta, var kunskap och erfarenhet finns och hur jag ska förhålla mig till min egen drivkraft. Drivkraften som samtidigt både är min styrka och min akilleshäl.

Jag lyfter upp yxan och tvingas stanna när den är uppe i ögonhöjd. Halsen blir kort och huvudet blytungt. Jag sätter yxan åt sidan och gör något annat. Efter ett tag tar jag åter igen upp yxan och påbörjar ett nytt hugg. Jag hinner inte mer än upp i axelhöjd innan huvudet far ner av sig själv mot bröstet och det svartnar för ögonen. Runt hjärnan ligger redan den fuktiga trasan och pressar hårt. Besviken konstaterar jag, att idag blir det inget mer huggande. Det är den här typen av händelser som är så svåra att förutsäga. När fungerar jag och när fungerar jag inte? När fördelar jag min kraft på ett sunt sätt och när tar jag i för mycket?

Jag ber om hjälp: Ta ut och visa mig världen samtidigt som du finns i närheten om jag snubblar.