kroppen blinkar rött: Vecka 24

Jag håller på att vänja mig av med hemtjänsten. När jag gör ett projekt som att t e x städa badrummet eller laga till en köttgryta är det hemtjänsten som har huvudansvaret. Det avlastar mig och tillåter mig att våga prova mer och mer. Jag vet att om det inte fungerar fullt ut tar de över. Det ger mig en trygghet och jag kan slappna av. Senast satt de på en stol i köket och talade om för mig vad jag ska göra. Det känns bra. Det är jag som gör.

Jag bestämmer mig för att räfsa upp de meterlånga häckkvistarna som ligger inne hos grannen. Det ska väl inte vara så besvärligt. Jag tar tag i räfsan och aktiverar musklerna för att dra i hop några kvistar. Hjärnan kramas omedelbart ihop och den välbekanta filten lägger sig som ett våtvarmt omslag om huvudet. Jag faller ner på knä, slänger räfsan åt sidan och börjar ta pinne för pinne med bara händerna. Det går mycket bättre. Krypande på alla fyra fyller jag långsamt skottkärran. Det är bara några meter att samla ihop. Det behövs tre pauser. Jag lägger mig på rygg på gräsmattan tills jag får nog av bitande myror. Väl inne behöver jag ytterligare en paus och parkerar mig i soffan. Efter någon timme väcks jag burdust av ett välkommet besök. Hjärnan är alldeles groggig och jag snopen. Vart tog tiden vägen?

Jag gläds åt de framsteg jag gjort fram till idag och det jag klarar av att göra nu. Konstaterar att det fortfarande finns bitar som inte fungerar. En stor förändring är att jag tränar varje dag. Från början kunde min träning ta en hel förmiddag. Tidigare kom jag ihåg träningen endast i anslutning till mina sjukgymnastikbesök.  Min kraft har sista veckan räckt till att träna samma dag som jag har ytterligare någon aktivitet. Idag lyckades jag till och med få till träning innan jag skulle iväg på ett morgonbesök hos psykoterapeuten och hann göra mig i ordning utan stress. Det är lycka, i min värld, när en pusselbit faller på plats.

Kroppen blinkar rött: Vecka 23

I nästan berusat tillstånd, av glädje, kan jag inte låta bli att utsätta mig för prövning. Jag bara måste. Jag kan inte låta bli. Jag vet att det är ett för stort steg, alldeles förtidigt. Min egen vilja övermannar mig. Jag reagerar som ett litet barn som bestämt sig för att – Jag vill ha glass…NUUU! Hela kroppen spritter av förväntan. Jag får hjälp att besöka Wellnessfestivalen en stund. Möter människor som verkar uppriktigt glada över att se mig. Jag blir rörd och överväldigas av känslor. Det känns som om jag tryckt in Paus-knappen i mitt liv och nu börjar jag se var knappen är igen. Glädjen är stor. Det finns bara ett ord att beskriva det: LYCKA! Jag känner lycka ut i varenda cell i min kropp. För första gången sedan jag insjuknade befinner jag mig i ett större socialt sammanhang. Det är stort. Det är fantastiskt härligt och leendet vill inte lämna mitt ansikte. Alla intryck och upplevelser gör mig vinglig. Jag måste ha stöd när jag går fram. När jag kommer hem somnar jag som ett lyckligt litet barn. Klockan två på natten vaknar jag av att min hjärna är påkopplad. Känner hur den går på högvarv. Jag förstår att det är många intryck, känslor och upplevelser som min kropp behöver bearbeta. Hjärnan arbetar och arbetar. Den tunga filten kramar om hjärnan och det känns som en liten motor vibrerar inne i huvudet. Dagar och nätter går och hjärnan vill inte stänga av. Leendet i ansiktet och lyckan i kroppen finns kvar. Upplevelsen från Festivalen var så stor att den tar mig igenom ”straffet”. Tre dagar senare får jag hjälp att hitta avstängningsknappen. Jag har glömt bort att andas.

Nu måste jag fördela min energi och kraft. Träna upp mina muskler och min förmåga, i små steg. Jag blir fort trött och måste vila och stänga av hjärnan en liten stund. Återhämtningen går fort. Jag är ringrostig. Det är fortfarande en hel del som inte fungerar. I kropp och själ sitter en glädje som tydligt visar vägen fram och jag är definitivt på väg . . . .  

Kroppen blinkar rött: vecka 22

En lyckokänsla sprider sig i hela kroppen. Jag har närkontakt med hela mig och det går inte att beskriva hur befriande det känns. Jag lagar en enkel måltid utan halvfabrikat när vi är hemma. Veckan börjar med att jag får skjuts in till staden. Efter besök hos sjukgymnasten promenerar jag genom staden för att uträtta några ärenden. Solen skiner. Jag är en del av vimlet och min ljudkänslighet är som bortblåst. Jag känner mig lätt och glad. Det känns som om jag tryckt in en pausknapp i mitt liv och nu börjar jag närma mig knappen igen. Jag känner mig pånyttfödd. Ärendena är lätt avklarade. Jag har återfått förmågan att handla av egen kraft men tar ingenting för givet. Jag är ringrostig. Vet att vägen till tillfrisknad inte går spikrakt upp. Denna vecka har jag tagit ett jättekliv. Ett viktigt kliv som gör att jag känner tillit till min egen förmåga. Jag har lämnat det akuta läget och bygger bit för bit mig helare och helare. Det finns inte ord nog att beskriva glädjen jag upplever över att jag har kontakt, med hela mig. Min uppgift är nu att göra det som psykoterapeuten bad mig försöka när vi träffades någon av de första gångerna som först nu är möjligt. Att schemalägga min dag. Ta tillbaka fler och fler uppgifter. Pröva. Vila. Känna. Lägga in pauser. Aktivt leta upp stäng-av-knappen och nyttja den. Det är nu jag lägger grunden för mitt nya liv.

...jag e på väg . . .

Kroppen blinkar rött: vecka 21

Denna vecka gör jag ett miljöombyte. Hemtjänsten hjälper mig packa. Jag har själv gjort listan. Nu får jag hjälp med att läsa den. De säger en sak i taget och jag registrerar och vinglar sedan runt i huset, hittar och packar ner. En sak i taget. Jag blir alldeles trött av ”springandet” men lycklig över att jag får hjälp.

Hjärnan är med. Ljudkänsligheten nästan som bortblåst. Med på resan är en mikrovågsugn och vattenkokare. Matsedeln skiljer sig inte mycket från när jag är hemma. Feelgoodfilmer, böcker, dator, öronproppar och hörlurar är med. En rosalila himmel välkomnar mig till den första kvällen på campingplatsen.

Jag känner mig fri. Idag måste jag sammanlagt ha gått det längsta jag gjort sedan jag blev sjuk. Jag bor nära havet och i morse, långt innan någon annan var uppe, vandrade jag sakta omkring och njöt av att vara nära havet. Ljudkänsligheten är i princip borta och den testades under dagen. Regnet smattrade hårt mot husvagnstaket i ett par timmar. Granne med campingplatsen ligger fotbollsarenan med tillhörande fotbollsplaner. Idag hyllade entusiastiska fan sina lag i en match. Inga tider stressar mig. Inga måsten. Tvättmaskinen har jag lämnat hemma. Disken är minimal och reducerad till ungefär en gång om dagen. Inne i vagnen växlar jag mellan att titta på OS, att skriva och  ….att lyssna på musik. Det fungerar! En lyckokänsla sprider sig i min kropp. Klarar av att lyssna på många olika sorters musik. Jag njuter. I närheten är sonen på ett simläger och jag mår bra av att bara vara mental support. Det blåser 9 s/m och i byarna upp till 13 s/m. Inget stressar mig nu.
I morgonens promenad känner jag igen mig. Jag vill bara gå och gå och gå, nära strandlinjen, förbi uppbyggnaden av en festival, genom en fiskeindustri, passerar pirar, vinden blåser och havet kluckar. Det går så lätt. Det ger energi. Det känns som om jag aldrig vill sluta att gå. Det är en härlig känsla. Solen skiner och jag är mig själv. Efter 2,5 km rundan avslutar jag med en fika. På eftermiddagen känns huvudet tungt men vilka härliga dagar jag har haft. Jag lägger mig ner för att vila fötterna. Två timmar senare vaknar jag och mår nästan bra igen.

Kroppen blinkar rött. vecka 20

Trött, trött, trött. Hjärnan känns som en urvriden svamp. Jag har kontakt med hjärnan men väldigt lite energi. Jag är ljudkänslig men återhämtar mig snabbt. Tål mer men omgivningens brus är mer konstant nu. Under några dagar har jag helt fått avstå från telefonsamtal, avbokat besök och fokuserar på att vara och att vara mamma. Det är hög prioritet. Det händer mycket rumt omkring mig. Hinner inte riktigt med. Hjärnan är ständigt på. Glömmer. Ute blåser det och grannarna är flitiga på sin semester. Jag fryser och söker ro inomhus.

Hotet om att sjukpenningen upphör och att jag ska klara av att genomföra ett planeringsmöte med representanter från försäkringskassa, läkare, sjukgymnast och psykoterapeut har tagit mycket energi. Det gick inte att undvika oroskänslorna. Nu är de förpassade till ett moln och jag bryr mig inte längre. Det får gå som det går. Jag kan ändå inte göra något åt det. Jag är som jag är och mår som jag gör. Sedan får jag anpassa mig efter de förhållanden som råder. Är så tacksam för den service som omger mig och längtar till jag kan få visa min tacksamhet på ett mer konkret sätt och vara en riktig vän.

Huvudet är så tungt, så tungt och som det är fullt med trögflytande sirap. Nacken känns klen. Min bok följer med mig som ett kramdjur. Orkar inte läsa. Det känns som om jag befinner mig i en tunnel. Har svårt att fokusera. Tvingar mig ta hand om tvätten och belönas med huvudvärk.

Det är nu jag måste påminna mig om den positiva period jag precis har haft . . .