Jag tror på en utveckling som håller på sikt behöver kännas, beröra kanske till och med göra ont för att vara på riktigt! För det är när utveckling är på riktigt som vi lyfts och sprider vår glädje utan ansträngning. Det kan innebära att våga tänka tankar som trängts undan till en mörk plats och få ut tankarna i ljuset där de syns.Vi behöver vara medvetna om vårt bagage för att känna till våra förutsättningar. Utveckling är en process som på inget vis är enkelt. Det förenklas om vi har ett öppet sinne och begränsar våra förutfattade meningar. För det är dem, de förutfattade meningarna, som ligger som snubbeltråd och försvårar utvecklingen.När vi tror att våra fördomar är absoluta sanningar begränsas vi i både tankar och handling. Vi tar föregivet när det finns alternativ. Vi begränsar vårt synsätt när det finns perspektiv. När vi kan le åt våra begränsade övertygelser har vi kommit en lång bit på väg.
Det är lycka att befinna sig i en utvecklingsprocess som man känner leder någonstans.Endorfinerna frigörs och det blir betydligt roligare att vara människa. Dessutom drar det med sig andra och nyfikenheten sprids som ringar på vattnet. Vem kan låta bli att dras med av sann glädje? För det är precis detta det handlar om att det ska vara äkta - på riktigt - och det kräver mod. För mod behövs det när vi inte bara ska skrapa på ytan och få en tillfällig aha-upplevelse utan göra en bestående förändring. Vi behöver våga vara modiga.
Jag skrev för ett tag sedan:
" Mina val avgör hur Jag mår!
Jag visste varken ut eller in. Jag befann mig vid ett vägskäl och hade absolut ingen aning åt vilket håll jag skulle gå. Bakom mig låg dimman tät. Skorna sög fast i underlaget och gjorde det svårt för mig att överhuvudtaget ta något steg framåt. För att kunna göra något som helst val behövde jag konfronteras med mig själv och mina rädslor, hitta kraften att våga, göra alternativen synliga och känna trygghet i mina val. Idag känner jag trygghet i mitt föräldraskap, har kommit igång med min egen träning och blivit stärkt som företagare"
För mig har coaching hjälpt mig att ta svåra beslut både i privatlivet och i jobbet. Jag har fått verktyg som håller.....hela livet. Att få arbeta som Coach är en ynnest. Jag gläds över att se människor växa, få insikt och ta tag i sin egen situation. Vid flera tillfällen handlar processen om att ta sig förbi ett hinder och jag ser att det gör ont. Det skrämmer inte mig men min klient måste våga konfrontera smärtan. Utan konfrontationen är hindret kvar i oförändrad form. I vår kultur ska vi helst konfliktlöst glida förbi varandra leende. Med våra förutfattade meningar och konflikträdsla begränsas vi i vår strävan framåt. Istället för att riva hinder på vår väg fram och hitta lösningar bygger vi murar av falska sanningar, om oss själva, vår omgivning och våra förutsättningar. Den enda jag kan förändra är mig själv och mitt förhållningssätt till min omgivning. Till det krävs det MOD att VÅGA utvecklas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar