Kroppen blinkar rött: Vecka 52

Två samtal från Försäkringskassan med en helgs mellanrum, det ena min handläggares chef, det andra från handläggarens kollega. Jag sitter tom på kraft och energi och tittar rakt ut i luften och försöker peppa mig själv.
- Ta dig i kragen, det är inte synd om dig. Det får bli som det blir.

Båda samtalen säger att det är olyckligt att det blivit så här. Min handläggare är sjuk.
- Hon har väl inte varit sjuk sedan i höstas, kontrar jag med och känner mig uppgiven.

- Nej, bara sedan förra veckan. Priro ett är att ni får till ett möte med läkare och psykoterapeut, säger handläggaren.

- Ja, och det har jag gett er mandat till att ordna redan i slutet av juli , förra året, och ännu har inget hänt. På mina sjukintyg har läkaren bett om möte med Försäkringskassan. Mina sjukdagar tar slut om mindre än två veckor. Vad krävs för att jag ska komma igång med arbetsträning?

- Priro ett är mötet. Det får din handläggare ordna när hon kommer tillbaka. Känns det här bra?

- Nej, ingenting är förändrat. Det har inte hänt något på över ett halvår. Vad säger att det kommer att hända något nu? Finns det något sätt att få till mötet med någon annan? Ju längre tiden går desto längre ifrån arbetsmarknaden kommer jag.

Och tyst tänker jag: - Desto svårare är det för mig att komma tillbaka.

Det har gått ytterligare fem dagar och fortfarande vet jag inte vad som kommer att hända. Bedömer Försäkringskassan att jag är frisk om en vecka? Förväntas jag söka 100% tjänster? Nästa läkarbesök är i veckan efter och jag är i dagsläget heltidssjukskriven till ytterligare en vecka senare.

Jag står utan mark under fötterna och tittar mig oseende omkring. Det finns ingenting jag kan fästa blicken på, ingenting att förhålla mig till eller att arbeta mot. Det är öken . . . .