Kroppen blinkar rött: Vecka 46

Ute är det grått kallt, blött och blåsigt som gjort för svarta tankar och mörkt sinne. Men inne går min hjärna på högvarv och det fungerar. Med hjälp av tekniken att ta en sak i taget och göra korta mikropauser, jag sluter tillfällig ögonen, lutar mig bak, slappnar av i kroppen och försöker stänga av omgivningens ljud, lyckas jag få ihop ett större projekt. Lyckan sprider sig sakta, sakta i kroppen. Det går. Det fungerar. Det händer, nu! Jag känner igen mig och tar ingenting föregivet. Försöker glädja mig åt stunden och bevara känslan inom mig. Plötsligt kan jag förnimma känslan av att jag, i framtiden, kommer att kunna arbeta igen. Lättnad. Glädje. Vetskapen om att jag har en jobbframtid vaggar mig till ett lugn och ytterligare en sten släpper från mitt hjärta. Jag önskar att det går att dela denna insikt med alla mina nära och kära. Att jag kan få dem att uppleva det stora i denna händelse. Ljuset i min tunnel har kommit närmare. Jag vill hoppa! Jag vill skutta! Jag vill skratta och bara vara i känslan. Trött, trött lutar jag mig tillbaka i min välbekanta soffa med ett leende på läpparna . . . . och somnar.

Kroppen blinkar rött: Vecka 45

En märklig vecka har passerat. En vecka med ständiga utmaningar. Min kropp och framförallt hjärna har klarat trycket.  Jag är förvånad och positivt överraskad. Den kalla väderleken och brist på sol ställer krav på ständig vedpåfyllning och kontinuerlig vedeldning. Att sitta framför glasrutan och se lågorna slicka elden och höra hur spishällen knäpper är min bästa mentala avkoppling. Dessutom gläds jag åt att det dessutom ger värme och kostar mig mindre att bo. Fler och fler vardagliga projekt går automatiskt. Frukost har gått från att vara ett omständligt projekt till att nu vara en naturlig del av tillvaron. Tvättmaskinen går regelbundet utan att ljud och efterarbete tar onödigt mycket energi.

Jag sicksackar mellan olika sätt att klara av matlagningen. Varje dag känner jag in dagsformen och anpassar dagens aktiviteter efter den.  Huvudet håller. Tårarna rinner bara lite …ibland. Jag tillåter mig att vara trött och att bli besviken över att min förmåga är en spillra av min tidigare kapacitet.

Längtan efter att kunna försörja mig ligger och lurar i bakhuvudet. Olika idéer poppar upp i hjärnan som suddiga flashbilder och försvinner snabbt igen. Vad ska jag göra med mig i mitt nya liv? Det finns inga färdiga idéer. Bara tanken på att göra ett CV utifrån mina tidigare erfarenheter känns som att ljuga. Det är ju inte jag … längre. Jag känner mig osäker på min nuvarande kapacitet. Sedan vaknar jag upp och påminner mig om att jag fortfarande är heltids sjukskriven och att seriösa jobbplaner ligger längre fram i tiden.

-          Ja, ja Det skadar väl inte att låta tankarna snurra lite lagom. Något ska jag väl hitta på att göra som utgår ifrån mitt hem. Jag efterlyser idéer jag kan bearbeta.

Kroppen blinkar rött: Vecka 44

Förra veckan blev fel veckonummer. Nu är det korrigerat. Jag har varit sjukskriven i sammanlagt 44 veckor. 44 veckor! Det är många dagar, timmar och minuter och det känns som tiden bara försvinner.

Jag lever ett dubbelliv. Denna vecka är det fullt fokus på att vara aktiv förälder. All kraft och energi utgår från att hantera mitt föräldraskap och de vardagssysslor som kommer med det. Jag kör bil i karlkronitisk rusningstrafik när kvällen är mörk och billyktorna reflekterar i mina glasögon. Kvällsmaten gör jag under dagen. Omständigt och i min egen takt. Inget komplicerat.  Jag tar varje tillfälle jag kommer åt till att sluta ögonen, stänga av världen runt omkring mig för att ladda mina batterier. När jag öppnar kylskåpet är det svårt att se innehållet. Blicken flackar. Det är svårt att fokusera. Jag behöver öppna och stänga ett antal gånger innan jag hittar de tillbehör jag behöver. Hjärnan surrar och jag arbetar med att inte tänka efter eller planera. Låta min blick ge mig en impuls som gör att jag vet vad jag ska göra. Ibland tar det lång tid innan jag får ihop ingredienser med vad jag ska göra. Just nu är det svårt att läsa ett recept. Jag förlitar mig på mina instinkter och impulser. Lämnar jag spisen eller har flera byttor på gång samtidigt har jag lätt för att glömma vad jag håller på med och blir fumlig. Denna vecka har jag bara vid ett tillfälle bränt fast mat i en kastrull, fått het olja på min höger hand, kokat över på spisen, tappat ut mat i ugnen, spillt litervis med smutsigt vatten över köksgolvet och spillt mjölk på en het platta. Varje incident som kräver en handling tar fokus från matlagningen. Jag undviker att svara i telefon när jag arbetar i köket . En dag funkar allt riktigt bra. Så bra att jag glömmer att jag är sjuk. Det är en lycklig dag.  Ju längre veckan går desto tröttare är jag. Jag behöver mentalt förbereda mig: Färdig mat som bara behöver värmas i micron. Alternativ till transport till och från aktiviteterna.

Nästa vecka ska jag ta hand om mig själv. Komma ihåg min egen träning och lämna den motorväg jag kört på hela veckan.

Kroppen blinkar rött: Vecka 42

Det har gått tre veckor utan några fasta tider. Ett frosseri i jul- och nyårsharmoni. Nu känns det ovant att behöva titta i almanackan, ställa klockan på ringning och genomföra dagen med planerade aktiviteter. Det är ett nytt år och nya tag. Jag har återgått till att vara halvtidsförälder. Ju längre tiden går desto klarare blir bilden av vad som försatt mig i den situation jag är. Jag blir också mer och mer medveten om mina behov och begränsningar. Samtidigt fylls jag av längtan. Längtan efter att träffa vänner, att kunna resa och att hälsa på och få besök, göra aktiviteter, arrangera fest, bistå vänner med . . . . arbeta, fixa i trädgården, serva bilen, renovera huset, vara en fullvärdig förälder.  Helt enkelt att leva fullt ut igen. Jag har ingen agenda för när jag kommer att kunna göra det.  År 2013 får bli reflektionens och eftertankens år. Jag lovar mig själv att aldrig utsätta mig och min omgivning för en liknande prövning som under år 2012.