Kroppen blinkar rött: Vecka 15

Jag vaknar och känner det som om en stor tung hand pressar ned mitt huvud och trycker ihop hals och nacke.  Jag tvingar mig upp och allt verkar gå i slow motion.  Glädjen över att ha lyckats baka i vecka innan, de första rosorna som doftar fantastiskt i trädgården, får mig att ta ett steg i taget för att göra mig i ordning och få i mig frukost. Jag befinner mig i en tunnel som blir allt trängre och trängre ju längre dagen går. Vingligt tar jag mig igenom en lunch och dra en befriande suck när jag ligger mellan lakanen i sängen för att ge mig en kort paus. Jag undviker normalt att lägga mig ner för att spara sömnen till natten.

Närmare tre timmar senare blir jag medveten om att kroppen vilar blytungt på madrassen. Orkar inte öppna ögonen. Tankarna flyger runt som i sirap. Ena stunden medveten för att i nästa ramla in i en tung drömvärld. Efter en timme tvingar jag mig upp. Sakta, sakta, steg för steg forcerar jag min kropp att lyda och tar mig ur sängen. Ögonlocken är tunga, blicken oklar, huvudet känns bomullsfyllt, musklerna svarar i ultrarapid och jag är fruktansvärd törstig och känner mig bakfull. Jag är bakfull, på ett glas starköl till midsommarsillen. Det behövdes inte mer för att slå ut mig.

Öronpropparna är en lisa för mig och min själ. Det hjälper mig att röra mig ute när det blåser lagom mycket för att kunna föra ett samtal utomhus med en massa kringljud. Öronpropparna underlättar också vid veckohandlingen. En öronpropp i ena örat och en hörsnäcka till telefonen i det andra örat och jag kan fokusera på få med mig det som står på min handlingslapp. Spontanhandla är över min förmåga. Precis som 7 s/m vind. Då hjälper inte ens öronpropparna mot det dånade suset som gör mig vimmelkantig.

Ett besök av två representanter från kommunen klargör att jag inte uppfyller kriterierna för att de ska kunna hjälpa mig. De ber att få hänvisa min förfrågan vidare till hemtjänsten.  Jag suckar tyst, kämpar med att försöka förstå vad som krävs av mig för att få tillgång till det stöd som jag behöver.

Jag förstår mer och mer hur min kropp fungerar och lär mig parera för att fungera så bra som möjligt.

Kroppen blinkar rött: Medicin

Doft promenad i trädgården juni 2012

Paul`s Himalayan Musk

Hybrida Helena Honungsros

Louise Odier

Doft Pion

Stäppsalvia, Citronmeliss, Gräslök

Constance Spry

 

Kroppen blinkar rött: Vecka 14

Det har gått fyra månader sedan läkaren sjukskrev mig en månad. Då kändes det som om en lucka under mig öppnades och jag bara föll handlöst ut i oändligheten.

- Sjukskriven en hel månad.

Det var en oändlig tid. Nu är jag sjukskriven ytterligare en månad i taget och det stressar mig. En månad känns som ett vingslag. Hur ska jag hinna?  Jag gör framsteg. Micro steg. Jag får hjälp att se förändringen. Sakta börjar jag förstå vad som triggar igång min kropp, får hjärnan att låsa musklerna och göra mig handlingsförlamad.  Jag accepterar mina förutsättningar och kroppens signaler och klarar mer. Inga planer. Bara gör. Använder öronproppar för att stänga ute ljud och arbetar aktivt för att bara ”gilla”-läget.

Jag ska få sjukgymnastik. Fortfarande är transporter ett gissel. Hur ska jag lösa det? I nästa vecka kommer en representant från kommunen för att se om de kan bistå på något sätt. Jag håller tummarna men har inte stort hopp. Jag har ju ingen bestående sjukdom.

Stunder när jag känner mig bättre längtar jag efter det som jag i dagsläget inte klarar av. Jag vill omge mig med vänner, ta tag i projekt, besöka vänner, släkt och evenemang, grilla och längtar efter mitt eget nybakta bröd. Jag lever istället i en värld av fantasi, konsumerar mängder med feelgood filmer och böcker. Rollkaraktärerna är med mig när jag pular runt i min trädgård. Det är sommar och jag är en del av de romantiska komedierna och de historiska berättelserna. I den världen är det lätt att leva. Det är det livet jag väljer att leva nu. Nu, är Det mitt liv.

Jag har hittat ett sätt att kunna baka. Långsamt börjar ett behov av att baka växa i min kropp. Jag surfar runt, tittar på recept och bilder och blir inspirerad. Efter någon vecka har ett recept fastnat i mig. Jag lägger fram receptet. Slänger ett öga på det lite då och då. Efter några dagar vet min kropp vilka ingredienser som behövs. Jag ställer fram dem på köksbänken och där får de stå. Det kan ta ytterligare några dagar. Till slut agerar min kropp och blandar ihop ingredienserna. Inga krusiduller utan bara blanda, utan maskin, jäsa och sätta klockan på ringning. Det går galant och lyckan växer inom mig. Med enkla recept har jag nu både bröd och midsommartårta!  

Kroppen blinkar rött:Vecka 13

 Efterlängtat långväga helgbesök. Den lilla kraft jag har sinar efter bara någon timme. Sedan blir jag liggande i soffan på altanen allt medan min ved vackert travas i vedboden och jag blir servad. Viljan att socialisera och att på något litet sätt agera värdinna fastnar i den förlamande tröttheten. Som min gäst får man känna sig som hemma och vara en del av markservicen. Det som  jag klarar när jag går här och skrotar för mig själv funkar sällan när jag har besök.

Försäkringskassan har utrett färdigt med följande resultat. Jag får sjukpenning fr o m den dag jag insjuknade. Jag är positivt överraskad och väldigt glad. Så kan det också gå.

Jag börjar inse att de krafter jag har är begränsade och räcker till väldigt lite. Det är knappt de räcker till det jag behöver, göra mig i ordning, laga mat, hålla koll på vad som behöver göras och vem som kan hjälpa mig göra det. Jag har dålig koll på mina prioriteringar men bra intention att hushålla med min energi. Det som jag gör i trädgården tankar mig med energi så länge jag inte planerar eller försöker styra över vad som ska göras. Tyvärr funkar inte det på samma sätt med städningen inomhus. Enligt psykoterapeuten är det flera val som ska göras för att få till lite städning och som hindrar mig från att agera.

Lättast går det när jag låter ögat observera och handen göra utan att jag medvetet styr. Nu sitter jag här och vet att jag har börjar få en fantastisk hjälporganisation runt omkring mig. Gräsklippning och handling sker utan att jag behöver ta initiativ. Lite då och då dyker det upp personer som hjälper mig med något av det som står på min åtgärdslista. Jag får skjuts till och från vårdbesök. Jag är mycket tacksam men orolig. Hur länge till orkar min omgivning? Vägen fram till att jag är frisk är lång. Mycket lång.

Kroppen blinkar rött:V 12

En dag. Två dagar. Jag mår bra.

Så här bra har jag inte mått på drygt fem veckor. Fem veckor i en tunnel, hoppressad och beroende av andras hjälp och välvillighet. Jag gläds inom mig. Det är som att vinna. Jag firar. Jag känner hur trycket lättar. Nu får jag regelbunden hjälp. Jag behöver inte kämpa för minsta lilla grej. Flera i min närhet agerar som om de förstår min situation.  Ett stort leende sprider sig och fortplantas i min kropp. Det är så skö-önt. Jag känner mig lätt. Om jag bortser från att gå upp fem trappor.  På våning tre blir jag varse. Jag har noll kondition. Oavsett konditionen känns allt möjligt igen. Vis förra gångens ”må-bra-period” känner jag ingen stress. Jag vet att detta kommer att ta tid. Det får ta tid. Vi pratar inte om dagar eller veckor vi pratar om lå-ång tid, och det är okej.

Försäkringskassans sjukpenningsutredare har kommit till beslut. Nu väntar nästa utredare.

Jag befinner mig i en ny del av mitt liv. Jag känner inte igen mig. Jag vet inte vem jag kommer att bli när jag blir frisk och det spelar ingen roll. Just nu gillar jag läget. Ser mig omkring och njuter av det som är vackert, det som är gott och av den värme och kärlek som omger mig. Det är livskvalité och det är bara jag som bestämmer vad det innebär.

Fem dagar . . . Jag mår fortfarande bra .

Kroppen blinkar rött:Vecka 11

Föräldraskapet prövar mig. Jag blir varken arg, upprörd eller ledsen. Det har jag inte kraft till. Jag finns där, som mamma i några timmar. När jag blir ensam slocknar jag med en bok i handen, ute i solen och vaknar tre timmar senare, dödstrött men nöjd.

Två dagar senare har jag postat 30 efterfrågade bilagor till försäkringskassans sjukpenningutredare. Resultatet av arbetet för två olika personer i sammanlagt fyra timmar plus min egen tid, vilken är sammanlagt många dagar, leder förhoppningsvis till en sjukpenning. Jag känner mig dränerad.

Jag har inga spärrar. Tar tacksamt emot allt stöd jag får. Jag är beroende. Beroende av andras hjälp. Utan inbördes ordning är alla lika viktiga! Chaufförer.  Översättare. Städare. Gräsklippare. Räknings betalare. Bärare. Bok- och DVD-lånare. Telefonist. Inköpare. Småfixare. Bedjare.  De hjälper mig att ha kraft till att några timmar i veckan klara av att vara mamma. Vilket är prioritet nummer ett.

- Hur mår du?

Vad vill de veta, undrar jag? Är det en socialt betingad fråga eller vill de verkligen veta?

Du låter frisk . . . och klok, säger psykoterapeuten. Det är svårt för de som känt dig att förstå hur du funkar eller inte funkar idag.

- Är du bättre?                           

Frågan studsar i mig. Det är klart att jag ska bli bättre. Är jag bättre än När då, undrar jag?

Jag vet inte vad jag ska svara, säger psykoterapeuten till mig att svara. Ett bra svar. Det speglar vad som händer i mig. Jag behöver inte analysera frågeställaren och frågan. Jag svarar helt enkelt:

- Jag vet inte vad jag ska svara!