Nu vågar jag medge det för mig själv: Kroppen blinkar inte
längre rött. Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv. Jag litar på mig. Jag
har kravlat mig upp och balanserar på kanten. Ljuset omkring mig lyser klart.
Det är gult. Jag har återfått förmågor som jag känner igen sedan tidigare. Min
hjärna orkar oftare hålla kvar tankar. Jag är inte helt pålitlig. Ibland blir
det trångt i hjärnan och huvudet tungt, blicken oseende och jag kraftlös och
förvirrad. Tillräckligt många gånger finns det en balans mellan tankar som
flyter och tankar som stannar kvar, för att få mig att känna mig trygg.
Tankarna omges av en långsamhet och en tröghet som är ny för mig. Långsamt
börjar nya pusselbitar att lägga sig tillrätta. Väggarna i den bubbla jag
befunnit mig i under snart ett år är tunnare nu. Utmaningen är att träffa
människor. Att träffa människor på andra ställen än min hemmamiljö. Att träffa
flera människor på en gång och att hinna sortera alla intryck utan att snubbla.
I köket börjar jag
känna mig mer och mer bekväm och har accepterat att missöden är en del av min
matlagning. Idag handlar min kokkonst om att få till något ätbart och utseende
och smak är sekundärt. Med den målsättningen lyckas jag förvånansvärt många
gånger i köket. Så många gånger att jag till och med överraskar mig själv. Det
ger ett brus av lycka som dröjer sig kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar