Rätta ambitionen efter förutsättningarna

Anledningen till att jag anmälde mig som utställare på Blekinge Wellnessfestival var för att mingla bland de andra utställarna. De är definitivt en av mina viktiga målgrupper när det gäller företagsutveckling med coaching. Tanken var att vid en pratstund intressera kvinnliga småföretagare för att strukturera sitt företagande för att kombinera försörjning med att må bra. En för mig mycket viktig kombination som kan vara svårt att förena speciellt ihop med sin familj. Tidigt upptäckte jag att kraften och förmågan inte fanns till detta. Det kunde ha blivit en stor besvikelse, för min medverkan på festivalen var förenat med en hel del kostnader. Pengar som egentligen inte finns. Detta var ett försök till en så kallad restart. Jag behövde visa omgivningen och mig själv att jag som företagare finns. Ganska fort slog det mig att för ett år sedan besökte jag festivalen hängande på min grannes arm. Jag hade hemhjälp och klarade inte många sysslor själv. Jag kunde inte gå själv utan att vingla och tappa balansen. Jag var oerhört ljudkänslig och blev mycket fort trött av både ljud och intryck och somnade fort utav minsta lilla aktivitet. Efter ett kort besök på förra årets festival triggades min hjärna igång och körde turbofart i ett par dygn efteråt med följden att jag blev parkerad i min soffa under den tiden. Idag, se bilden, ett år senare hemkommen från två dagars festivalmedverkan, förberedelser och ihop packning står jag fortfarande upp och känner en glädje över var jag är idag. Jag har planerat, möblerat och rivit  min monter, gjort marknadsföringsmaterial som bl a innebar ett bildspel som rullade i min monter, fått ihop annonser och bemannat min monter i 15 timmar i en tidvis hög ljudbakgrund.Det är klart att jag är trött men bara något tröttare än vilken utställare som helst. Så därför blev min ursprungsambition inte viktig. Jag flyttade fokuset från att röra mig bland utställarna till att bli nöjd med att jag faktiskt klarade av: Att överhuvudtaget vara en del av festivalhelgen. Jag står på benen utan någon katastrof i släptåget. Jag dansade med bästa sonen på festivalfesten till härliga salsarythmer på lördagskvällen. Jag visade mig själv både att jag fortfarande är företagare och att det går alldeles utmärkt att rätta ambitionen efter förutsättningarna.

Utmaning -Utställare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så var första lasset på plats...

...snart stormsäkrat tält...

...info material synligt och lätttillgängligt...

... och jag erbjuder mer än coaching...

Ett par stora utmaningar: Att tänka ut och förbereda monterplatsen, att bygga montern, att bemanna montern, att föra marknadsföringsmässigt korrekta samtal mitt i vimlet, att coacha mitt i festval-ljud-massan, att vara där.... bland alla människor, djur, aktiviteter och ljud i två dagar plus några timmar dagen innan för att få allt på plats. Yes, det gick bra! Har nu några dagars välbehövlig avkoppling och reflektion. Nåja inte så mycket jobbrelaterat. Bara lite ;).

Utmaningen - förbereder min re-start!

I helgen är det Blekinge Wellnessfestival. Två dagars hälsotivoli med mängder av må-bra upplevelser. Där ska jag vara utställare. En re-start för mitt företagande. Ett skyltfönster och ett prov för mig. Det är nu det är upp till bevis. I liten skala har jag provat mig fram i mitt jobb. Testat olika arbetsuppgifter  genom att ge mig ut på den darrande spången för att se vad jag kommer ihåg och vad jag kan. Successivt har jag tagit tillbaka mitt jobb-jag och konfronterat mina rädslor. Min självkänsla ökar och jag känner hur det bär. Nu ska jag möta publiken, kunna stå pall mitt bland en massa minglare, musik och aktiviteter och hålla fokus på det jag ska göra. Det är en bit kvar innan jag kan arbeta självständigt som företagare men jag har kommit långt på min resa tillbaka. Det är sjutton månader och en evighet sedan jag blev sjuk. Snart är det historia och framtiden har börjat.

Som ett led i förberedandet inför festivalen har jag gjort i ordning ett enklare bildspel för att presentera vad det är jag gör som Coach. Det krävdes betydligt mer än att bara ha tungan rätt i mun. Att få till texterna var den lätta biten. Hitta och lägga in bilder var också enkelt. Inga större problem med ordning och struktur heller. När det skulle fungera ihop med den digitala fotoramen brast det. Mina kunskaper var helt enkelt för få. Filerna hittades inte. Fel format. Efter sex olika formatalternativ behövde jag pausa och göra något annat. Till sist hittade jag ett format som fungerade. Då blandades bilderna ihop och texten lades ovanpå varandra. Det krävdes fb-korrespondens, googlande efter manualer, telefonsamtal, besök i två butiker, ännu mer googlande och mycket prövande fram och tillbaka på bildramen. Till sist, ett antal timmar senare, är resultatet okej. Inte bra men okej. Jag behöver tid och energi till annat också och jag behöver kunna nöja mig med att okej är okej. Plötsligt känner jag hur hundratalets tankar bara snurrar runt i huvudet, pulsen ökar och tankarna går i kors. Det är hög tid att varva ner och sänka ambitionsnivån på min roll som utställare. Det är här och nu jag behöver göra de viktiga valen:
En sak i taget. Prioritera. Allt är inte lika viktigt. Leva här och nu och inte glömma andas. Så, ska det vara så svårt tänker jag med ett leende och somnar i soffan. Efter en liten tupplur är jag redo att ta tag i nästa del i förberedandet. denna gång är pulsen normal och jag har en tanke i taget i huvudet.

Modet att våga utvecklas!

Jag tror på en utveckling som håller på sikt behöver kännas, beröra kanske till och med göra ont för att vara på riktigt! För det är när utveckling är på riktigt som vi lyfts och sprider vår glädje utan ansträngning. Det kan innebära att våga tänka tankar som trängts undan till en mörk plats och få ut tankarna i ljuset där de syns.Vi behöver vara medvetna om vårt bagage för att känna till våra förutsättningar. Utveckling är en process som på inget vis är enkelt. Det förenklas om vi har ett öppet sinne och begränsar våra förutfattade meningar. För det är dem, de förutfattade meningarna, som ligger som snubbeltråd och försvårar utvecklingen.När vi tror att våra fördomar är absoluta sanningar begränsas vi i både tankar och handling. Vi tar föregivet när det finns alternativ. Vi begränsar vårt synsätt när det finns perspektiv. När vi kan le åt våra begränsade övertygelser har vi kommit en lång bit på väg.

Det är lycka att befinna sig i en utvecklingsprocess som man känner leder någonstans.Endorfinerna frigörs och det blir betydligt roligare att vara människa. Dessutom drar det med sig andra och nyfikenheten sprids som ringar på vattnet. Vem kan låta bli att dras med av sann glädje? För det är precis detta det handlar om att det ska vara äkta - på riktigt - och det kräver mod. För mod behövs det när vi inte bara ska skrapa på ytan och få en tillfällig aha-upplevelse utan göra en bestående förändring. Vi behöver våga vara modiga.

Jag skrev för ett tag sedan:
" Mina val avgör hur Jag mår!
Jag visste varken ut eller in. Jag befann mig vid ett vägskäl och hade absolut ingen aning åt vilket håll jag skulle gå. Bakom mig låg dimman tät. Skorna sög fast i underlaget och gjorde det svårt för mig att överhuvudtaget ta något steg framåt. För att kunna göra något som helst val behövde jag konfronteras med mig själv och mina rädslor, hitta kraften att våga, göra alternativen synliga och känna trygghet i mina val. Idag känner jag trygghet i mitt föräldraskap, har kommit igång med min egen träning och blivit stärkt som företagare"

För mig har coaching hjälpt mig att ta svåra beslut både i privatlivet och i jobbet. Jag har fått verktyg som håller.....hela livet. Att få arbeta som Coach är en ynnest. Jag gläds över att se människor växa, få insikt  och ta tag i sin egen situation. Vid flera tillfällen handlar processen om att ta sig förbi ett hinder och jag ser att det gör ont. Det skrämmer inte mig men min klient måste våga konfrontera smärtan. Utan konfrontationen är hindret kvar i oförändrad form. I vår kultur ska vi helst konfliktlöst glida förbi varandra leende. Med våra förutfattade meningar och konflikträdsla begränsas vi i vår strävan framåt. Istället för att riva hinder på vår väg fram och hitta lösningar bygger vi murar av falska sanningar, om oss själva, vår omgivning och våra förutsättningar. Den enda jag kan förändra är mig själv och mitt förhållningssätt till min omgivning. Till det krävs det MOD att VÅGA utvecklas!