Kroppen blinkar rött: Vecka 28

Så har mina sjukdagar officiellt tagit slut. Läkarutlåtandet gäller inte för att förlänga sjukskrivningen och läkaren vägrar skriva något ytterligare papper. Tjänstemannen på försäkringskassan bad mig försöka få ett läkarintyg där sjukskrivningen förlängs. Jag kanske lyckas bättre eftersom deras kontakt bara varit otrevligt. Jag känner hur energin rinner ur mig och maktlösheten kramar om mig hårt. När jag kontaktar vårdcentralen får jag två alternativ: 

1. Telefonmöte med läkaren som är tillfälligt anställd och som i min journal anger att ärendet är utagerat efter kontakt med försäkringskassan.
2. Tid med en stationär läkare i november.
Under tiden ska jag tydligen leva på luft och kärlek. Tröttheten övermannar mig. Tårarna rinner och jag känner mig klämd mellan ett politiskt ställningstagande från läkaren som jag så sent som förra veckan prisade och försäkringskassans tjänsteman som verkligen vill hjälpa mig men som styrs av statliga lagar och regler.

Det är mycket som händer nu. Många beslut att fatta och rutiner att försöka få till. Hjärnan arbetar och arbetar. På något sätt lyckas jag glömma bort den ena sjukgymnastik tiden. Jag arbetar med att prioritera min egen träning och att vara mamma på halvtid men snubblar över annat som pockar på min uppmärksamhet.  Fler och fler resor genomförs med buss. Jag har hittat ett sätt att utesluta merparten av intryck för att överhuvudtaget kunna röra mig ute bland folk. Det går så där när tempot snurras upp och jag förväntas klara av mera. Nästa vecka ska jag andas och hämta kraft.

Kroppen blinkar rött: Vecka 27

Ute börjar hösten förbereda sig för att visa upp spektrat av färger. Vildvinet lyser rött samtidigt som min kropp inte längre signalerar ilsket rött. På bussresan till psykoterapeuten arbetar jag med att inte överväldigas av alla spännande intryck som omger mig. Det är spännande att studera människorna och filosofera över var de kommer ifrån och vart de är på väg. Jag känner hur den typen av tankar fullkomligt äter upp min energi. Så pass att jag efter bussresan och besöket hos psykoterapeuten blir  liggandes, kraftlös i soffan under resten av eftermiddagen. Huvudet går i dvala och kroppen blir tung.

Ute skiner solen och det är ånnyo dags för ett läkarbesök. En ny läkare med nytt förhållningssätt. Jag är frisk som reagerar som jag gjort! Hm. Med mig från läkarbesöket har jag nu ett läkarutlåtande om förebyggande behandling, medicinsk rehabilitering för att återfå en realistisk autonom vardag inom 3-6 månader. Nu har jag papper på att jag behöver psykoterapeut/ handledning, sjukgymnast och hemtjänst varje vecka och egen träning varje dag för att få ett balanserat rehabiliteringsresultat. Jag är glad. Kan inte låta bli att fundera över varför det tog en ny läkare och 6 månader innan detta kom till stånd. Jag väljer att låta frågan hänga i luften. Svaret gör ingen skillnad och gläds istället  åt att nu finns det ett utlåtande som försäkringskassan kan ta ställning till.

Kroppen blinkar rött: Vecka 26

Jag fokuserar på det som fungerar. Det är mycket som fungerar nu till min stora glädje. Likt en urvriden svamp fullkomligt absorberar jag musik, i massor. Njutningen fyller mig med energi, hjälper mig att gå långa sträckor och att åka buss. Musiken pumpar ut i kroppens alla celler och skärmar av andra intryck som skulle kunna distrahera. Med kraften i musiken tankar jag glädje och orkar fler och fler utmaningar. Det är fortfarande en hel del som inte fungerar. Lyckan över att känna hur jag klarar av mer och mer driver mig framåt. Jag hoppas jag kommer ihåg att känna lycka över små framsteg även när jag är frisk.

Let th Sunshine In

Kroppen blinkar rött: vecka 25

I mitten av mars föll jag handlös ner i en djup håla. Nu är jag på väg upp. Jag har inte nått kanten, än. Ju fler steg jag tar desto ljusare blir det och känslan av välbefinnande permanentas i mina celler.

Varje morgon börjar med träning. Därefter ger jag mig ut på en ca 2 km lång slinga. Målet är att i lugn takt ta mig runt med korta joggningsteg. Det går i slowmotion. Jag tränar min balans och aktiverar mina muskler. För bara några veckor sedan hängde jag på någons arm för att överhuvudtaget kunna göra någon promenad. Träningen började som ett fem timmars pass och har nu reducerats till en dryg timme för samma mängd träning. Detta är ett påtagligt bevis, för mig, att det går framåt. 

För första gången sedan jag blev sjuk, har jag på eget initiativ bytt mina egna sängkläder och gjort mina egna räkningar. Jag har inte full koll och behöver ta genvägar för att klara av det. Känslan är ändå att jag har försökt och har tid att rätta till eventuella misstag. Jag har gjort två matpajer. Förvisso med stöd av hemtjänsten. Det var jag som gjorde pajdegen. Tryckte ut degen i formarna. Jag gjorde det alldeles själv. Visserligen behövde jag sätta mig ner och vila mellan varven och låta hemtjänsten leda mig, men pajdegen kom på plats med hjälp av mina händer och mitt fokus. Aldrig tidigare har två pajer krävt så mycket koncentration och tagit så mycket energi. Tack vare att jag tidigare gjort många pajer visste mina händer vad som krävdes. Men huvudet behövde fokusera på att ha kraft att göra det. En liten bit i taget. Så fort jag kände hur något började krama hjärnan tog jag en kort paus och satte mig ner. Stolt som en tupp serverades kvällens måltid och jag njöt själv av att äntligen äta egengjord räkpaj.

I veckan har jag alldeles själv, med hjälp av buss, apostlahästar och Youtube, tagit mig till min psykoterapeut i angränsande stad. Med Youtube i hörlurarna kunde jag delvis avskärma mig från alla intryck och på så sätt fokusera på min resa. Nu öppnas vägar för mig att kunna ta mig ut. Detta är också första veckan som hjärnan tillåter planering och att jag kan sätta ihop flera moment utan ansträngning. Varje dag behöver jag ett par timmars vila för att möjliggöra att hjärnan får en chans att återhämta sig. Jag närmar mig kanten.