Kroppen blinkar rött: Vecka 40

Det är julvecka och bloggandet tar paus.
Önskar alla en riktigt God Jul.
Kram Petra

Kroppen blinkar rött: Vecka 39

Nästan nio månader och fyra olika läkare sedan jag blev sjukskriven har jag äntligen fått EN läkare som ska följa mig. Det blev ett bra men mycket ansträngande möte. Jag körde själv dit med en vän som passagerare. Min journal, som bl a innehåller min blogg, är stor som en bok, sa läkaren. Det kommer att krävas en dag för att gå igenom den.  Frågor på frågor om min situation, om tidigare läkares agerande, om försäkringskassans kommunikation med mig gick till en början riktigt bra. Hjärnan var samarbetsvillig och jag kände att läkarbesöket skulle bli det första, sedan jag blev sjuk, som jag kunde genomföra utan klump i bröstet som brast i tårar. När frågorna började handla om vad jag inte kan och klarar av och blev fler och fler stängdes dörrar inom mig. Jag ville tala om allt jag klarar av, berätta om mina framsteg inte ha fokus på det som inte fungerar. Plötsligt kände jag hur hjärnan blev tung och i bröstet växte sig en klump som blev större och större. Jag ville inte höra min egen röst i detalj förklara hur jag misslyckas med enklare sysslor. Jag ville bara basunera ut vilken skillnad det är på mig idag, ingen hemhjälp, kör lite bil, har i små portioner börjat städa m m. Efter en dryg timme vacklade jag ut från läkarmottagningen och var mycket tacksam över att jag förutseende nog hade bett en vän följa med till läkaren. Nu behövde jag en chaufför för att ta mig hem.

Jag fungerar bäst och får mest gjort när jag inte behöver använda någon sökfunktion för att komma ihåg vad jag ska göra, inte behöver tänka efter, utan ser och bara gör. Så nu koncentrerar jag mig på att planera och organisera så lite som möjligt :).

Kroppen blinkar rött: Vecka 38

Härom veckan gjorde jag ett besök på HM. Det var endast några få kunder i affären. När jag steg in i affären möttes jag av en obehaglig ljudridå. Ljud som vi normalt inte ens reflekterar över men som våra kroppar tar emot och behöver bearbeta överväldigade mig, musik, ljud från rulltrappan, kunder som ”bläddrade” bland galgarna, expediter som snabbt trippade på golvet. Jag försökte värja mig från alla intryck för att klara av att fokusera på att hitta i affären och komma ihåg vad det var jag var där för. Vi är så vana vid att ständigt konsumera mängder med ljud utan att vi hör dem. Ju mer jag rör mig utanför min bubbla till värld desto mer medveten blir jag om det massiva tryck vi utsätter våra kroppar för. Sakta, sakta behöver jag vänja mig . Jag hör, alldeles för mycket. Jag ser, alldeles för mycket.  Ljuden fortplantas i min kropp och stannar surrande kvar i min hjärna. Jag står gungandes och betraktar allt omkring mig och vet inte var jag ska fästa blicken. Ibland är det enklare att blunda. Jag vet inte vad jag ska lyssna efter och väljer ofta att sätta på mig hörlurarna, stänga av omgivningen och lyssna på musik som får mig att må bra.

Nyligen var jag bjuden på en liten tillställning med några för mig kända personer i en familjär miljö och såg mycket fram mot detta. Strax innan vi var där överraskades jag av en stor klump i magen, nervositet och var gråtfärdig, men förstod inte varför. Det fanns inget att vara nervös för.  Känslan var för mig oförklarlig. Efter ett par timmar i mycket trevligt sällskap började hjärnan stänga av och jag överväldigades av trötthet. Dagen efter sov jag fem timmar på eftermiddagen och lyckades ändå sova gott natten efter. Min lärdom av detta är att små portioner av verklighet behöver varvas med pauser och vila för att min energi ska fördelas jämt och att jag kan undvika de värsta berg- och dalbaneåkningarna.

Utan att tänka efter, gör jag flera saker samtidigt hemma. Det går av bara farten och jag fylls av en glädje av nöjdhet. Samtidigt säger min kropp ifrån oftare. Kroppen minns hur jag bollade mellan olika projekt och jag bara gör. Hjärnan bromsar. Jag har inget minne av att göra en sak i taget. Jag vet inte hur jag ska göra. Detta är min akilleshäl. Hur ska jag knäcka koden? Jag drömmer om en tillvaro där jag lärt mig leva i små portionsbitar, göra en sak i taget, utan att hjärnan behöver påminna mig, att ta det lugnt.

Kroppen blinkar rött: Vecka 37

Bara tanken på att göra i ordning inför första advent gör att jag ler. För mig är det den härligaste tiden på året – december. En tid för eftertanke, mys, dofter, härlig musik och massa smarr. Jag fylls av glädje. Den annars stökiga vardagen förpassas mentalt till ett hörn. Jag växlar mellan att klara av mer och mer, känna mig fri och att känna hur hjärnan kramas samtidigt som en liten motor som surrar i huvudet. Det är svårt att veta hur jag ska bromsa. Vardagen pockar på min uppmärksamhet. Jag har egna ambitioner som är svåra att värja sig mot. Samtidigt känner jag hur min kropp håller emot.

I ett möte bestämmer jag mig för att ligga lågt. Lyssna. Ta in och engagera mig när det är absolut nödvändigt. Det fungerar. Bara att lyssna för att förstå och att ligga lågt bränner energi. Jag tappar några ord. Har svårt att hålla tråden. När mötet är klart är jag nöjd med min hjärna. Det fungerade förvånansvärt bra. Med tanke på min ovana vid att befinna mig mitt i en diskussion finner jag en tillfredställelse i det faktum att jag har genomfört mötet och ”gått i mål”.

Jag tänder ljus, eldar i min spis och förbereder bak. Nu är jag redo för att ta tag i vardagens problem, portionsvis.

Kroppen blinkar rött: Vacka 36

 

Blinkande gula lampor, röda varningstrianglar och uppmaningar till att ta det varligt, sätta foten på bromspedalen och presentationer av tragiska återfall servas jag med mer och mer frekvent av min omgivning. Jag hör. Det är svårt att vara ”lagom” samtidigt som min rädsla för att få ett återfall skrämmer mig. 

Tanken på att köra bil gror inom mig. Jag tänker ut olika scenarier och förbereder mig mentalt. Plötsligt känns det rätt.

 –Jag kör, hör jag mig själv säga. Jag sätter mig bakom ratten och allt känns som om jag aldrig tagit någon paus från att köra bil. Inte minsta lilla osäkerhet. Ingen oro. Jag är förvånad. Hade förväntat mig att det skulle kännas annorlunda, till och med lite ovant. På kvällen är jag trött.

Efter några dagar börjar hjärnan kramas ihop. Vill inte stänga av. Jag hittar inte avstängningsknappen.

En liten motor surrar konstant inne i mitt huvud, dygnet om. Samtidigt besöks jag av magsjuka och kan inte låta bli att göra en koppling. Kanske min kropp inte är mottaglig för vanliga sjukdomar … än.

Kroppen och min psykoterapeut fungerar som bromspedal och påminner mig om att ta ett steg i taget. Ett litet steg i taget. Att inte ha för bråttom.

.