Kroppen blinkar rött: Vecka 50

 
Jag är förtvivlad. Känner hur marken gungar och vet varken ut eller in. Försäkringskassan har skickat ett brev utan namnunderskrift eller kontaktperson om att mina sjukpenningdagar tar slut. D v s att de upphör automatiskt om jag inte gör något, trots att det finns läkarintyg. I brevet hänvisar de till hemsidan om det finns några frågor. Brevet uppfattar jag som ett hot. I brevet finns två alternativa vägar att gå för att ansöka om vidare sjukpenning. I alternativet ”Fler dagar med sjukpenning på normal nivå” krävs allvarlig sjukdom. Med tanke på att jag är dokumenterat sjuk med diagnos ”Utmattningssyndrom – fördröjd krisreaktion” tolkar jag, efter att ha läst socialstyrelsens rekommendationer om bedömning av arbetsförmåga, se nedan, att det är en allvarlig sjukdom jag har.  Jag känner mig liten, okunnig, ifrågasatt och väldigt labil. Socialstyrelsen och min uppfattning är olika.

Jag skriver ett brev till Försäkringskassan och berättar att jag i slutet av juli gett handläggaren från Försäkringskassan mandat att ta kontakt med mina vårdgivare för att få till stånd ett möte för att göra en rehabiliteringsplan. I mina senaste läkarintyg som skickats in till försäkringskassan önskar min läkare kontakt med försäkringskassan.  Under hösten har jag vid flera tillfällen sökt handläggaren för att få svar på hur det går med mötet och fått till svar att hon återkommer. Jag har också skrivit e-brev och frågat vad som gäller för att arbetsträna.  Ännu (februari 2013) har ingen från Försäkringskassan kontaktat mina vårdgivare eller mig för att få till någon rehabiliteringsplan eller besvarat våra frågor. Jag upplever att mitt ansvar, som sjuk, är betydligt större än försäkringskassans handläggare. Det är en gåta för mig hur försäkringskassan med sin inläsningscentral och allt, inte kan sammanställa den information som finns och med det mandat som jag gett få till det möte som krävs för att göra den rehabiliteringsplan som krävs för att säkerställa:
1) Min tillfrisknad!
2) Min ersättning
3) Återgång till arbetslivet.
Jag är uppmanad av min läkare och psykoterapeut att inte fortsätta söka/jaga försäkringskassan för det är deras uppgift att ta kontakt med mig. Med det hotbrev som nu landat i min brevlåda har jag inget annat alternativ, trots den belastning som det innebär för mig i min sjukdom, än att söka kontakt med Försäkringskassan. Jag förstår inte vad som mer krävs av mig, i min nuvarande situation, för att det ska upprättas en rehabiliteringsplan och/ eller säkerställa ovanstående punkter 1-3.

Jag söker stöd hos min psykoterapeut i min kontakt med försäkringskassan och möts av en information som nästan knockar mig. Vårdcentralen accepterar inte fakturan från min psykoterapeut. Vi ringer chefen.
Läkaren som skickade remissen i höstas har inte fått ok från chefen.  Psykoterapeuten finns inte listad hos dem. Jag är inte registrerad listad på denna vårdcentral och har därför inte rätt att få den hjälp jag redan fått!!!! Jag skulle gått till deras egen kurator. Den kuratorn har valt att inte ta emot mig, eftersom vi känner varandra, och även meddelat detta till remitterande läkare. Enligt chefen har jag i vilket fall gått för många gånger och skulle istället vara hos psykiatrin.

Jag vet inte vad jag kan göra. Det känns som jag återigen hamnat mellan stolarna. Jag har gjort det de bad mig om i somras vid listningen, inte själv valt psykoterapeut, försökt göra min bit för att underlätta för försäkringskassan att godkänna en rehabiliteringsplan för mig och riskerar att stå utan varken vård eller ersättning om någon vecka.

Socialstyrelsen skriver:

Rekommendationer om bedömning av arbetsförmåga
För individer med ett uttalat och väl diagnostiserat utmattningssyndrom kan arbetsförmågan vara nedsatt under avsevärd tid. Återhämtning, med hjälp av aktiv specialiserad rehabilitering, och successiv återgång i arbetet, tar inte sällan mer än 6 månader och i vissa fall upp till ett år eller längre.

Kroppen blinkar rött: Vecka 49

Jag förbereder kökspannan för eldning för att få varmvatten och värme i huset. Ute faller snön vit . Det är vackert och det är bara någon minusgrad. Elden vill inte ta sig utan ligger och pyr. Jag öppnar luckan och ut väller grå stickig rök. Eter en timme är den nysotade spisluckan svart av sot. På hällen ligger sotflagorna tätt och luften är kall på grund av vädring och stickig efter röken. Jag har använt alla mina knep för att öka luft tillförseln och få bort det kalla som täpper till i skorstenen. Vet att veden är bra. Mina idéer börjar sina. Dags att ta kontakt med sotaren och åberopa – AKUT Läge! Jag möts av en förstående telefonröst som meddelar att en sotare är sjuk en annan har trillat ner från taket och brutit armen. Hon förstår läget och ber att få återkomma. Under tiden tickar elpatronen. Jag ser pengarna bokstavligt talat flyga iväg. Kroppen är lugn och tankarna flyter befriande lätt i min hjärna. Jag har passerat en milstolpe på väg mot tillfrisknad. Inte ens en igensotad kökspanna kan locka tillbaka den fuktiga filten.

Kroppen blinkar rött: Vecka 48

Nu vågar jag medge det för mig själv: Kroppen blinkar inte längre rött. Vid flera tillfällen kommer jag på mig själv. Jag litar på mig. Jag har kravlat mig upp och balanserar på kanten. Ljuset omkring mig lyser klart. Det är gult. Jag har återfått förmågor som jag känner igen sedan tidigare. Min hjärna orkar oftare hålla kvar tankar. Jag är inte helt pålitlig. Ibland blir det trångt i hjärnan och huvudet tungt, blicken oseende och jag kraftlös och förvirrad. Tillräckligt många gånger finns det en balans mellan tankar som flyter och tankar som stannar kvar, för att få mig att känna mig trygg. Tankarna omges av en långsamhet och en tröghet som är ny för mig. Långsamt börjar nya pusselbitar att lägga sig tillrätta. Väggarna i den bubbla jag befunnit mig i under snart ett år är tunnare nu. Utmaningen är att träffa människor. Att träffa människor på andra ställen än min hemmamiljö. Att träffa flera människor på en gång och att hinna sortera alla intryck utan att snubbla.

 I köket börjar jag känna mig mer och mer bekväm och har accepterat att missöden är en del av min matlagning. Idag handlar min kokkonst om att få till något ätbart och utseende och smak är sekundärt. Med den målsättningen lyckas jag förvånansvärt många gånger i köket. Så många gånger att jag till och med överraskar mig själv. Det ger ett brus av lycka som dröjer sig kvar.

Kroppen blinkar rött: Vecka 47

Jag klarar av att vara förälder. Vardagliga påfrestningar som utmanar föräldraskapet får mig att reagera som vilken annan normal förälder som helst. Förutom. Att jag är tvungen att vara mycket tydlig med att vi gör en sak i taget. För jag har inget val. Kan inte göra annorlunda. Finns inget att kompromissa bort. Det finns helt enkelt bara ett sätt.

-Nu gör vi först det här. Fokus just nu är på detta. Släpp allt annat. Sedan får vi se.

Jag är en bättre förälder än tidigare i och med att jag är tydligare. Glädjen inom mig växer stark. Det finns en väg för mitt föräldraskap. Det har gått många månader sedan jag senast fungerade i mitt föräldraskap. Väldigt lång tid. En tid som inte går att kompensera eller få tillbaka. Det i sig är en stor sorg. Att vända anledningen till sorgen till något positivt är min utmaning.

Precis som andra föräldrar har jag svårt att prioritera det jag behöver. Träningen har trillat bort, sjukgymnastiken lagts på is och ersatts med riktig matlagning, städning, tvättning, handling och lite annat fix som behöver göras. Jag väljer att prioritera den positiva känslan och lägga det dåliga samvetet åt sidan. Jag är på väg tillbaka! Vet att det finns gropar på min väg. Några av dem ser jag. Andra får jag helt enkelt finna mig i att trilla ner i. Jag tror mig veta hur jag tar mig upp.