Kroppen blinkar rött:Vecka 19

Vecka 19

Har jag tagit ett stort steg mot tillfrisknad? Hoppas, hoppas. I flera dagar har jag haft kontakt med min hjärna. Jag orkar mer. Ljuden förlamar inte mina muskler. Efter ett mycket efterlängtat helgbesök med praktisk hjälp är jag inte helt slut. Ett positivt besked! Jag anstränger mig för att inte jubla för högt. Känslan av lycka sprider sig som en varm och go känsla i kroppen och ett leende fyller mitt ansikte.

Veckan är schemalagd med aktiviteter.
Tisdag:  Sjukgymnastik
Onsdag: Psykoterapeuten.
Torsdag: Försäkringskassan hem till mig för en avstämning  
              Hemtjänst hjälper till med matlagning.
Fredag:  Handlingshjälp
              Hemtjänsten tar ut mig på en längre promenad. 

Tisdag
Sjukgymnast nummer två arbetar med min stressförståelse. Jag förstår nu att min egen vilja är både min styrka och min akilleshäl. Nu får jag arbetar på att känna igen när viljan blir en negativ trigger och stoppa den med rätt verktyg.

Onsdag
Psykoterapeuten bekräftar att jag i nuläget inte ska lägga någon energi på att fundera över hur jag ska försörja mig framöver.

Torsdag
Försäkringskassan meddelar att som egen företagare börjar jag närma mig den kritiska gränsen 180 sjukskrivningsdagar. Det innebär att jag måste prövas mot hela arbetsmarknaden annars förlorar jag min sjukpenning såvida det inte finns en godkänd plan på hur jag inom ett år kan återvända till mitt ordinarie arbete.  Ett möte med läkare, psykoterapeut, sjukgymnast, försäkringskassa och mig ska arrangeras inom 14 dagar.

Tröttheten överväldigar mig. Kroppen säckar ihop och jag kan inget annat än att gäspa. Kämpar med att övertyga mig om att det finns ingenting jag kan göra så det är bara att släppa det. Jag är något svårövertygad.  Ser fram mot kvällens middag Flygande drakens kycklinggryta.

Kroppen blinkar rött: Vecka 18

Jag vinglar runt på en liten promenad i sakta gemak. Det går trögt idag. Vinden är kraftig och trots öronproppar blir jag snurrig. Sakta, sakta forcerar jag mig runt. Med blicken nedåtfälld för att minimera antalet intryck får jag känslan av att befinna mig inuti en leksak som man skakar så att konstgjord snö singlar ner i en liten begränsad värld. Min ljudkänslighet har minskat betydligt. Det är en befrielse. Det går lättare och lättare för mig att röra mig ute.

Idag njuter jag av ett fräscht och nystädat hem. Det är inte min förtjänst. Hemtjänsten har gjort sitt första pass hemma hos mig. Jag ligger i min soffa och vilar ut efter ett besök hos psykoterapeuten och känner stor tacksamhet över den hjälp jag nu får av kommunen. Dammsugaren kommer fram och jag förpassar mig ut på min förstukvist med en filt och bok. Grannarnas ljudliga semesterflit tär på min energi. Väl inne igen doftar huset av citonsåpa. Nästa vecka ska vi försöka synkronisera mina åtaganden och besök. Genom att fördela den lilla energi jag har orkar jag vara mer delaktig vid besöken. Det ser jag fram mot. Jag har nu betydligt mer kraft än tidigare och är duktigare på att göra en sak i taget. Jag börjar få en mer realistisk syn på min tillfrisknad och förstår att jag kan lägga jobbsökning och studerande åt sidan. Det blir ingenting med det i höst. Jag behöver kraft för att bli frisk.

Dagens post innehåller två brev. Ett brev är från Hemtjänsten som delger mig sitt beslut och önskar mina inkomstuppgifter. Det andra brevet är från Försäkringskassan som önskar träffa mig för ett avstämningsmöte . I samband med det vill de ställa några frågor. Stressen fyller min kropp, tårarna börjar trilla av ansträngning. Jag förstår inte hur jag ska få till det och vad jag ska svara. En hjälpsam granne förbarmar sig över mig och tillsammans försöker vi lösa uppgifterna. Stressen avtar och bollen ligger nu hos försäkringskassa och hemtjänst.

Kroppen blinkar rött: Vecka 17

Vecka 17

Grannarnas ljud anfaller. Monstergräsklippare, motorcyklar och ett propellerplan. Inget stressar mig idag. Det känns befriande.

Facebook och bloggen har från andra veckan hjälpt mig att kommunicera med omgivningen. Jag kan inte föreställa mig hur min situation skulle sett ut om jag inte haft förmånen och, tack och lov, förmågan att använda de kanalerna. Från början av min sjukdomsperiod var jag ofrivilligt isolerad med en hjärna som hade låg processkapacitet och extremt låg stresströskel . I princip blev jag liggandes i min soffa med en ständigt ringande telefon och växande panik som följd. Ljudet förföljde mig. Känslan av att jag måste agera och oförmågan att veta vad jag behövde göra låste både min hjärna och mina muskler. Jag försökte ringa. Ljuden i telefonen triggade igång hela stressapparaten och stängde av hjärnan helt. Jag försökte e-posta. Alla val för att hitta rätt e-postadress gjorde blicken suddig och jag kunde inte hitta adressen.  Ganska snart upptäckte jag att skriva fungerade, så länge jag inte planerade vad jag skulle skriva.  Sms krävde EN knapptryckning för att svara någon som ringt mig. Jag behövde kommunicera ut detta.
 – Vänliga Sms:a !
Att hitta adressboken i telefonen var överkurs. Jag var från början hänvisad till de som ringde, sms:ade och e-postade till  mig. Jag kunde använda besvara-knappen!
Jag skänker en tacksamhets tanke till de som ”layoutat” Facebook och Blogspot. Sidornas användarvänlighet och att jag sedan tidigare var bekant med deras sidor gjorde att jag kunde ”skriva för att nå ut till flera”. Det började med ett rop på förståelse. Jag orkade inte berätta för alla som hörde av sig. Korta rader var det jag fick till. Ett blogginlägg tog en vecka att skriva. Mina blogginlägg finns i min journal, förmedlades till försäkringskassa och kommun. Vänner och bekanta responderade och erbjöd sitt stöd och sina tjänster.  Kontakter som jag är beroende av. Kontakter som jag inte hade förmåga att få på andra sätt . Trots att jag är låst till mitt hem och selektivt tar emot telefonsamtal känner jag mig inte ensam.

Jag är inte ensam!

Inom loppet av ett par timmar fick jag besök av kommunens biståndshandläggare och fick besked om att jag är berättigad till hemtjänst. Jag kommer att få hjälp med matlagning, promenadstöd och städning . JIIPPII! Glädjen tömmer mig tillfälligt på energi och jag återgår till soffläge och väntar på att den tunga filten över hjärnan ska lätta. Glömmer den långa och komplicerade väg det tagit från första kontakt till beslut. Lättnaden är stor. Nu kan jag slappna av för att bli frisk.

En kväll i Juni

Kroppen blinkar rött: Vecka 16

Första kontakten med en sjukgymnast lyckas min opålitliga hjärna gör henne väldigt osäker. Det är svårt att förstå vilka rörelser hon vill få mig att göra. Hjärnan pressades ihop av ansträngning och av frustration trillar tårarna. Hon avslutar med att massera mig. Mina muskler är inte spända men trötta. Det är skönt att känna sig mörbultad efter att kroppen fått sig en omgång till skillnad från när jag känner mig mörbultad utan att ha gjort något alls. Vid andra besöket svarar min kropp bättre, trots att jag känner mig vimmelkantig

Vid fler och fler tillfällen lyckas min hjärna hålla ihop två saker samtidigt: Prata och promenera, Diska och prata, Titta och lyssna. Dagligen plocka BÅDE jordgubbar och smultron o s v. Livet är betydligt enklare. Oftare och oftare svarar jag i telefonen. Jag varvar vila med små mini projekt: Gå till brevlådan och prata med en granne, Baka en kaka, Ringa och boka in ett vårdbesök etc. Lagom många miniprojekt fördelade jämt över dagen fyller min dag. Med jämna mellanrum behöver jag pausa från omgivningens olika ljud. Jag pluggar in öronpropparna som skärmar av en den värsta ljudmattan och hjälper mig av vara ute. Då och då behöver jag gå in för att vila från alla påträngande ljud. Det är vid dessa tillfällen som jag skyr telefonen och mer omfattande samtal än dialog. Äntligen har jag lyckats ta mig runt på små promenader. Med hjälp av pluggar i öronen och mobiltelefon i hand beger jag mig ut på en liten runda. Jag känner hur mina microsteg blir längre och längre. Den fuktiga filten runt hjärnan lättar något och sakta utökas min trygghetszon utanför min bostad.