Kroppen blinkar rött: Vecka 37

Bara tanken på att göra i ordning inför första advent gör att jag ler. För mig är det den härligaste tiden på året – december. En tid för eftertanke, mys, dofter, härlig musik och massa smarr. Jag fylls av glädje. Den annars stökiga vardagen förpassas mentalt till ett hörn. Jag växlar mellan att klara av mer och mer, känna mig fri och att känna hur hjärnan kramas samtidigt som en liten motor som surrar i huvudet. Det är svårt att veta hur jag ska bromsa. Vardagen pockar på min uppmärksamhet. Jag har egna ambitioner som är svåra att värja sig mot. Samtidigt känner jag hur min kropp håller emot.

I ett möte bestämmer jag mig för att ligga lågt. Lyssna. Ta in och engagera mig när det är absolut nödvändigt. Det fungerar. Bara att lyssna för att förstå och att ligga lågt bränner energi. Jag tappar några ord. Har svårt att hålla tråden. När mötet är klart är jag nöjd med min hjärna. Det fungerade förvånansvärt bra. Med tanke på min ovana vid att befinna mig mitt i en diskussion finner jag en tillfredställelse i det faktum att jag har genomfört mötet och ”gått i mål”.

Jag tänder ljus, eldar i min spis och förbereder bak. Nu är jag redo för att ta tag i vardagens problem, portionsvis.