Blinkande
gula lampor, röda varningstrianglar och uppmaningar till att ta det varligt,
sätta foten på bromspedalen och presentationer av tragiska återfall servas jag
med mer och mer frekvent av min omgivning. Jag hör. Det är svårt att vara
”lagom” samtidigt som min rädsla för att få ett återfall skrämmer mig.
Tanken
på att köra bil gror inom mig. Jag tänker ut olika scenarier och förbereder mig
mentalt. Plötsligt känns det rätt.
–Jag kör, hör jag mig själv säga. Jag sätter
mig bakom ratten och allt känns som om jag aldrig tagit någon paus från att
köra bil. Inte minsta lilla osäkerhet. Ingen oro. Jag är förvånad. Hade
förväntat mig att det skulle kännas annorlunda, till och med lite ovant. På
kvällen är jag trött.
Efter
några dagar börjar hjärnan kramas ihop. Vill inte stänga av. Jag hittar inte
avstängningsknappen.
En liten
motor surrar konstant inne i mitt huvud, dygnet om. Samtidigt besöks jag av
magsjuka och kan inte låta bli att göra en koppling. Kanske min kropp inte är
mottaglig för vanliga sjukdomar … än.
Kroppen och
min psykoterapeut fungerar som bromspedal och påminner mig om att ta ett steg i
taget. Ett litet steg i taget. Att inte ha för bråttom.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar