Kroppen blinkar rött: Vecka 35

Jag måste behärska mig. Jag måste lägga band på mig. Jag behöver prioritera. Jag fungerar. Har så mycket att ta igen. Allt känns möjligt och ändå inte. Jag ser vad som behöver göras, börjar förbereda för att ta tag i det och går sedan till handling. Nedanvåningen är dammsugad. Matbröd bakat. Kontakter tagna. Middagarna är varierade och smakar bra. Ärenden uträttas. Höststädningen i trädgården avklarad. Jag planerar för att besöka och få besök av vänner. Tänker på framtiden och min försörjning. Jag har bråttom. Vill så mycket. För mycket? Känslan av att vilja ta igen, överväldigar mig. Jag vet att det inte går att kompensera den tid som ”försvunnit”. Jag förstår att jag behöver ta en sak i taget. Att jag ska lyssna på min kropp så att jag hör signalerna. Jag vill under inga omständigheter någonsin utsätta mig för denna sjukdom igen. Aldrig. Jag vet vad som krävs. Har jag rätt inställning? Kommer jag att klara av det?

Jag sitter i köket och bloggar. Glassmaskinen surrar på köksbänken. På spisen sjuder äppelmoset. Elden sprakar. Tvätten nyhängd. Jag känner igen mig. Det var så här det var. Det är så jag vill ha det. Jag känner inga varningssignaler. Nu gäller det att göra rätt prioriteringar medan jag går framåt. Att gå framåt trots att det känns ovant. Det är lite pirrigt. Nya bekantskaper och nya miljöer gör mig osäker. Jag vill framåt och står bakom någon trygg rygg och tittar fram nyfiket. Steg för steg. Ett nytt liv är på väg att börja. Jag vet vad jag varit med om, vad jag har gjort och vilka erfarenheter jag har. Jag har ingen aning om vad jag kommer att kunna och vad jag har användning av i mitt nya liv….. och det spelar ingen roll. Det viktigaste är att leva. Här och nu! Och att vara uppmärksam på min kropps signaler.