Kroppen blinkar rött: Vecka 38

Härom veckan gjorde jag ett besök på HM. Det var endast några få kunder i affären. När jag steg in i affären möttes jag av en obehaglig ljudridå. Ljud som vi normalt inte ens reflekterar över men som våra kroppar tar emot och behöver bearbeta överväldigade mig, musik, ljud från rulltrappan, kunder som ”bläddrade” bland galgarna, expediter som snabbt trippade på golvet. Jag försökte värja mig från alla intryck för att klara av att fokusera på att hitta i affären och komma ihåg vad det var jag var där för. Vi är så vana vid att ständigt konsumera mängder med ljud utan att vi hör dem. Ju mer jag rör mig utanför min bubbla till värld desto mer medveten blir jag om det massiva tryck vi utsätter våra kroppar för. Sakta, sakta behöver jag vänja mig . Jag hör, alldeles för mycket. Jag ser, alldeles för mycket.  Ljuden fortplantas i min kropp och stannar surrande kvar i min hjärna. Jag står gungandes och betraktar allt omkring mig och vet inte var jag ska fästa blicken. Ibland är det enklare att blunda. Jag vet inte vad jag ska lyssna efter och väljer ofta att sätta på mig hörlurarna, stänga av omgivningen och lyssna på musik som får mig att må bra.

Nyligen var jag bjuden på en liten tillställning med några för mig kända personer i en familjär miljö och såg mycket fram mot detta. Strax innan vi var där överraskades jag av en stor klump i magen, nervositet och var gråtfärdig, men förstod inte varför. Det fanns inget att vara nervös för.  Känslan var för mig oförklarlig. Efter ett par timmar i mycket trevligt sällskap började hjärnan stänga av och jag överväldigades av trötthet. Dagen efter sov jag fem timmar på eftermiddagen och lyckades ändå sova gott natten efter. Min lärdom av detta är att små portioner av verklighet behöver varvas med pauser och vila för att min energi ska fördelas jämt och att jag kan undvika de värsta berg- och dalbaneåkningarna.

Utan att tänka efter, gör jag flera saker samtidigt hemma. Det går av bara farten och jag fylls av en glädje av nöjdhet. Samtidigt säger min kropp ifrån oftare. Kroppen minns hur jag bollade mellan olika projekt och jag bara gör. Hjärnan bromsar. Jag har inget minne av att göra en sak i taget. Jag vet inte hur jag ska göra. Detta är min akilleshäl. Hur ska jag knäcka koden? Jag drömmer om en tillvaro där jag lärt mig leva i små portionsbitar, göra en sak i taget, utan att hjärnan behöver påminna mig, att ta det lugnt.