Under
semesterveckan var jag omgiven av människor och ljud. Jag agerade i köket. Mat-
och bakidéer kom till mig. Jag kunde improvisera fram en måltid, en efterrätt
och fika. Tillsammans turades vi om att bidra med goda idéer. Det gick lätt.
Jag behövde inte backa för att ta en paus för att hjärnan började krångla. Dag
efter dag flöt på tills vi en dag skulle fördela resterna till en gemensam lunch.
– Vad vill du ha? Bestäm du? Det var frågor som blev för mycket. Plötsligt
kände jag hur hjärnan började krympa. Jag kände mig osäker och rädd. Kan inte.
Situationen löstes med någon annans förslag och allt delades lika.
Hemma
igen. Tankad med positiva upplevelser. Fortfarande låter jag bli att köra bil.
Det är ett säkert men mycket opraktiskt beslut. Om jag fick vara ensam i
trafiken skulle jag genast sätta mig i bilen och köra. Genom att inte köra
undviker jag oförutsedda beslutssituationer som kan stressa.
Med
chaufför och någon att hålla i handen tar jag mig ut för att träffa bekanta i
en sedan tidigare välkänd miljö. Jublet bubblar inom mig. Det är nästan åtta
månader sedan jag var där senast. Åtta månader! Lyckan sprids i min kropp över
att vara där, se familjära ansikten och höra välkända röster i en för mig
avslappnad miljö. På min lista över återerövrade erfarenheter lägger jag nu
till ytterligare en upplevelse och ler nöjt. Jag känner en oerhörd tacksamhet och
glädje över den lotsning, det stöd och peppande som jag får. Själv hade jag
inte varit i närheten av de framsteg som jag nu lyckats göra med denna
stöttning. Fortfarande behöver jag praktisk hjälp för att lotsa mig längre och
längre bort från min trygga bubbla ut i verkligheten. Att våga stå kvar på
spången och känna att det bär. Att då känna att någon annan tror på mig det är
lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar