Kroppen blinkar rött: Vecka 33

Mitt i en veckas semester från fasta tider med psykoterapeut, sjukgymnaster, läkare etc. vågar jag mig längre och längre ut på spången. Jag känner mig för. Den håller. Jag träffar, för mig, nya bekantskaper. Det känns ovant. Hjärnan arbetar. Vad förväntas jag säga? Jag byter några artiga fraser, ler och drar mig sakta tillbaka till min trygga bubbla. I bubblan samlar jag kraft, hittar strategier för att ge mig ut igen. Det finns en hel värld där ute som väntar på mig. Med förvåning konstaterar jag att jag är ovan. Känner mig osäker, nästan rädd. Samtidigt längtar jag efter att träffa mina vänner och släktingar igen. Jag gör ett nytt försök. Ett vanligt socialt besök hemma hos en kär släkting.  Det går bra men känns vingligt. Det är mycket intryck . Många berättelser att berätta. Flera frågor att ställa och besvara. Plötsligt känns hjärnan full. Jag vet vad som krävs. Att tillfälligt dra mig undan. Stänga ögonen. Slappna av och bara vara en stund. Det fungerar. Någon timme senare är jag tillfälligt mätt av att socialisera. Kropp och hjärna vill bara vila. Jag är på gång ….ut i den stora vida världen. Eller åtminstone tillbaka till mina nätverk.