Jag håller på att vänja mig av med hemtjänsten. När jag gör ett projekt som att t e x städa badrummet eller laga till en köttgryta är det hemtjänsten som har huvudansvaret. Det avlastar mig och tillåter mig att våga prova mer och mer. Jag vet att om det inte fungerar fullt ut tar de över. Det ger mig en trygghet och jag kan slappna av. Senast satt de på en stol i köket och talade om för mig vad jag ska göra. Det känns bra. Det är jag som gör.
Jag bestämmer mig för att räfsa upp de meterlånga häckkvistarna som ligger inne
hos grannen. Det ska väl inte vara så besvärligt. Jag tar tag i räfsan och
aktiverar musklerna för att dra i hop några kvistar. Hjärnan kramas omedelbart
ihop och den välbekanta filten lägger sig som ett våtvarmt omslag om huvudet.
Jag faller ner på knä, slänger räfsan åt sidan och börjar ta pinne för pinne
med bara händerna. Det går mycket bättre. Krypande på alla fyra fyller jag långsamt
skottkärran. Det är bara några meter att samla ihop. Det behövs tre pauser. Jag
lägger mig på rygg på gräsmattan tills jag får nog av bitande myror. Väl inne
behöver jag ytterligare en paus och parkerar mig i soffan. Efter någon timme
väcks jag burdust av ett välkommet besök. Hjärnan är alldeles groggig och jag
snopen. Vart tog tiden vägen?
Jag gläds åt de framsteg jag gjort
fram till idag och det jag klarar av att göra nu. Konstaterar att det
fortfarande finns bitar som inte fungerar. En stor förändring är att jag tränar
varje dag. Från början kunde min träning ta en hel förmiddag. Tidigare kom jag
ihåg träningen endast i anslutning till mina sjukgymnastikbesök. Min kraft har sista veckan räckt till att
träna samma dag som jag har ytterligare någon aktivitet. Idag lyckades jag till
och med få till träning innan jag skulle iväg på ett morgonbesök hos
psykoterapeuten och hann göra mig i ordning utan stress. Det är lycka, i min
värld, när en pusselbit faller på plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar