Kroppen blinkar rött. vecka 20

Trött, trött, trött. Hjärnan känns som en urvriden svamp. Jag har kontakt med hjärnan men väldigt lite energi. Jag är ljudkänslig men återhämtar mig snabbt. Tål mer men omgivningens brus är mer konstant nu. Under några dagar har jag helt fått avstå från telefonsamtal, avbokat besök och fokuserar på att vara och att vara mamma. Det är hög prioritet. Det händer mycket rumt omkring mig. Hinner inte riktigt med. Hjärnan är ständigt på. Glömmer. Ute blåser det och grannarna är flitiga på sin semester. Jag fryser och söker ro inomhus.

Hotet om att sjukpenningen upphör och att jag ska klara av att genomföra ett planeringsmöte med representanter från försäkringskassa, läkare, sjukgymnast och psykoterapeut har tagit mycket energi. Det gick inte att undvika oroskänslorna. Nu är de förpassade till ett moln och jag bryr mig inte längre. Det får gå som det går. Jag kan ändå inte göra något åt det. Jag är som jag är och mår som jag gör. Sedan får jag anpassa mig efter de förhållanden som råder. Är så tacksam för den service som omger mig och längtar till jag kan få visa min tacksamhet på ett mer konkret sätt och vara en riktig vän.

Huvudet är så tungt, så tungt och som det är fullt med trögflytande sirap. Nacken känns klen. Min bok följer med mig som ett kramdjur. Orkar inte läsa. Det känns som om jag befinner mig i en tunnel. Har svårt att fokusera. Tvingar mig ta hand om tvätten och belönas med huvudvärk.

Det är nu jag måste påminna mig om den positiva period jag precis har haft . . .