Kroppen blinkar rött: vecka 25

I mitten av mars föll jag handlös ner i en djup håla. Nu är jag på väg upp. Jag har inte nått kanten, än. Ju fler steg jag tar desto ljusare blir det och känslan av välbefinnande permanentas i mina celler.

Varje morgon börjar med träning. Därefter ger jag mig ut på en ca 2 km lång slinga. Målet är att i lugn takt ta mig runt med korta joggningsteg. Det går i slowmotion. Jag tränar min balans och aktiverar mina muskler. För bara några veckor sedan hängde jag på någons arm för att överhuvudtaget kunna göra någon promenad. Träningen började som ett fem timmars pass och har nu reducerats till en dryg timme för samma mängd träning. Detta är ett påtagligt bevis, för mig, att det går framåt. 

För första gången sedan jag blev sjuk, har jag på eget initiativ bytt mina egna sängkläder och gjort mina egna räkningar. Jag har inte full koll och behöver ta genvägar för att klara av det. Känslan är ändå att jag har försökt och har tid att rätta till eventuella misstag. Jag har gjort två matpajer. Förvisso med stöd av hemtjänsten. Det var jag som gjorde pajdegen. Tryckte ut degen i formarna. Jag gjorde det alldeles själv. Visserligen behövde jag sätta mig ner och vila mellan varven och låta hemtjänsten leda mig, men pajdegen kom på plats med hjälp av mina händer och mitt fokus. Aldrig tidigare har två pajer krävt så mycket koncentration och tagit så mycket energi. Tack vare att jag tidigare gjort många pajer visste mina händer vad som krävdes. Men huvudet behövde fokusera på att ha kraft att göra det. En liten bit i taget. Så fort jag kände hur något började krama hjärnan tog jag en kort paus och satte mig ner. Stolt som en tupp serverades kvällens måltid och jag njöt själv av att äntligen äta egengjord räkpaj.

I veckan har jag alldeles själv, med hjälp av buss, apostlahästar och Youtube, tagit mig till min psykoterapeut i angränsande stad. Med Youtube i hörlurarna kunde jag delvis avskärma mig från alla intryck och på så sätt fokusera på min resa. Nu öppnas vägar för mig att kunna ta mig ut. Detta är också första veckan som hjärnan tillåter planering och att jag kan sätta ihop flera moment utan ansträngning. Varje dag behöver jag ett par timmars vila för att möjliggöra att hjärnan får en chans att återhämta sig. Jag närmar mig kanten.