I nästan berusat tillstånd, av glädje, kan jag inte låta bli att utsätta mig för prövning. Jag bara måste. Jag kan inte låta bli. Jag vet att det är ett för stort steg, alldeles förtidigt. Min egen vilja övermannar mig. Jag reagerar som ett litet barn som bestämt sig för att – Jag vill ha glass…NUUU! Hela kroppen spritter av förväntan. Jag får hjälp att besöka Wellnessfestivalen en stund. Möter människor som verkar uppriktigt glada över att se mig. Jag blir rörd och överväldigas av känslor. Det känns som om jag tryckt in Paus-knappen i mitt liv och nu börjar jag se var knappen är igen. Glädjen är stor. Det finns bara ett ord att beskriva det: LYCKA! Jag känner lycka ut i varenda cell i min kropp. För första gången sedan jag insjuknade befinner jag mig i ett större socialt sammanhang. Det är stort. Det är fantastiskt härligt och leendet vill inte lämna mitt ansikte. Alla intryck och upplevelser gör mig vinglig. Jag måste ha stöd när jag går fram. När jag kommer hem somnar jag som ett lyckligt litet barn. Klockan två på natten vaknar jag av att min hjärna är påkopplad. Känner hur den går på högvarv. Jag förstår att det är många intryck, känslor och upplevelser som min kropp behöver bearbeta. Hjärnan arbetar och arbetar. Den tunga filten kramar om hjärnan och det känns som en liten motor vibrerar inne i huvudet. Dagar och nätter går och hjärnan vill inte stänga av. Leendet i ansiktet och lyckan i kroppen finns kvar. Upplevelsen från Festivalen var så stor att den tar mig igenom ”straffet”. Tre dagar senare får jag hjälp att hitta avstängningsknappen. Jag har glömt bort att andas.
Nu måste jag fördela min energi
och kraft. Träna upp mina muskler och min förmåga, i små steg. Jag blir fort
trött och måste vila och stänga av hjärnan en liten stund. Återhämtningen går
fort. Jag är ringrostig. Det är fortfarande en hel del som inte fungerar. I
kropp och själ sitter en glädje som tydligt visar vägen fram och jag är
definitivt på väg . . . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar