Kroppen blinkar rött: vecka 22

En lyckokänsla sprider sig i hela kroppen. Jag har närkontakt med hela mig och det går inte att beskriva hur befriande det känns. Jag lagar en enkel måltid utan halvfabrikat när vi är hemma. Veckan börjar med att jag får skjuts in till staden. Efter besök hos sjukgymnasten promenerar jag genom staden för att uträtta några ärenden. Solen skiner. Jag är en del av vimlet och min ljudkänslighet är som bortblåst. Jag känner mig lätt och glad. Det känns som om jag tryckt in en pausknapp i mitt liv och nu börjar jag närma mig knappen igen. Jag känner mig pånyttfödd. Ärendena är lätt avklarade. Jag har återfått förmågan att handla av egen kraft men tar ingenting för givet. Jag är ringrostig. Vet att vägen till tillfrisknad inte går spikrakt upp. Denna vecka har jag tagit ett jättekliv. Ett viktigt kliv som gör att jag känner tillit till min egen förmåga. Jag har lämnat det akuta läget och bygger bit för bit mig helare och helare. Det finns inte ord nog att beskriva glädjen jag upplever över att jag har kontakt, med hela mig. Min uppgift är nu att göra det som psykoterapeuten bad mig försöka när vi träffades någon av de första gångerna som först nu är möjligt. Att schemalägga min dag. Ta tillbaka fler och fler uppgifter. Pröva. Vila. Känna. Lägga in pauser. Aktivt leta upp stäng-av-knappen och nyttja den. Det är nu jag lägger grunden för mitt nya liv.

...jag e på väg . . .