Första, Bästa dagen! Hela min kropp känns lätt. Hjärnan
responerar och jag orkar. Musklerna svarar. En känsla av lycka sprider sig i min
kropp. Kroppen VILL göra något.
Tankar kommer och går och det är enkelt och smärtfritt.
Jag använder mina nyfunna resurser till att sjukanmäla mig
hos försäkringskassan, på webben. Trettiosju dagar sedan jag insjuknade. Detta
hade inte varit möjligt en endaste dag tidigare. Jag efterlyser en stor knapp
på Försäkringskassans första sida:
”Önskar ni att vi
kontaktar er? Tryck här”. Nästa sida består endast av text:
”Välj på vilket sätt önskar
du bli kontaktad? Välj alternativ:
Telefon E-brev Sms”
Det krävs en väl fungerande hjärna för att kunna ta del av
vår välfärd. Jag vet att jag inte är ensam om dessa svårigheter. Som
ensamstående eller enastående behöver vi själva kunna kommunicera och när
kommunikationen inte är intakt börjar de reella svårigheterna.
Min kropp börjar långsamt återvända till normalitet. Jag har
kontakt med min hjärna. Den är snabb med att skicka ut signaler och jag lyssnar
på den. En kort promenad. Sedan vilar vi, jag och min hjärna. Laga en enkel
lunch och kroppen tar tacksamt emot en timme utan att göra någonting. Ett
telefonsamtal behöver avslutas för att hjärnan ska hinna bearbeta samtalet i
sin egen takt. Jag fortsätter att fördela mina tillgängliga resurser för att
mestadels konkretisera vilken hjälp jag behöver och vem jag ska fråga. Min hud
fullkomligt absorberar värme och ljus från solen. På altanen sker den mesta
vilan. Jag vilar med ett leende för jag vet att jag vilar mig frisk. Jag vilar
för att leva och att ha resurser till att vara aktiv.
Veckan slutar med en heldag
i soffan, igen. Den tunga filten har återvänt och pressar ihärdigt ihop min
hjärna. Efter frukost får disken stå. Kroppen dras till soffan som en magnet. Det
finns absolut ingen kraft till någonting. Tid att vänta ut ”skovet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar