Jag känner igen signalerna i hjärnan och undrar vad jag ska använda dem till. Vilket är viktigast? Hur länge kommer det att hålla i sig? Gäller att passa på så länge det fungerar. En trötthet lägger sig bak i nacken. Ingen tung filt.
Jag lyfter luren och har bestämt mig för att ta tjuren vid hornen. Samtal efter samtal. Hänvisningar. Knappval, telefonkö och vidarekopplingar. Det fungerar. Jag tar ett djupt andetag, håller andan, känner efter och fortsätter ringa. Jag ler inombords. Tar ingenting föregivet. Konstaterar att hjärnan är på min sida idag. Kroppen svarar. Tack vare att min hjärna tillfälligt fungerar lyckas jag få en ny psykolog, i en annan stad och har en strategi hur jag ska ta mig dit. Det tog en hel arbetsdag . Vetskapen om att det krävs en frisk hjärna för att kunna få den hjälp jag behöver är tung. Efter en arbetsdag fast förankrad i telefonluren, med varmt vänster öra lutar jag mig trött, leende mot min välkända kuddhög. Idag var det vinst – i mitt personliga lotteri. Första dagen på tjugofyra dagar har jag kontakt med min hjärna – en hel dag. En hel dag!
Glädjen är stor. Även dagen efter svarar min hjärna med igenkännande. En rädsla sprider sig. Vad vågar jag göra för att inte trigga igång min kropp. Natten har varit orolig och jag vaknar stressad och orolig. Inte likt mig. Jag balanserar på en skör tråd. Så länge jag lugnt strosar runt utan att planera får jag saker gjorda. Jag sköter min hygien, äter gott, tittar till min trädgård, läser ett stycke i taget och umgås med mig själv. Ibland vågar jag mig på att prata med någon i telefon, företrädesvis med sonen.
En ledsamhet sprider sig och omger mig som i en dimma. Min ambition att successivt börja vara mamma får ett bakslag. Kroppen vill inte. Den protesterar och blinkar ihärdigt rött. Ett besök i affären med ”ledsagare” tömmer mig på all kraft och musklerna slutar fungera. Tillbaka till och gilla soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar