Jag tar ett stadigt steg fram och ett vingligt steg tillbaka. Allt beroende av vad jag gör eller tänker.
Ibland blixtrar hjärnan till och jag känner igen min egen hjärnkapacitet. Jag vilar för att våga testa och får bakslag. Hos psykologen konstaterar vi att hennes kompetensområde inte motsvarade mina akuta behov. Detta renderar en kväll och en påföljande dag i soffan med huvudet på min välbekanta kuddhög med slutna ögon och en avstängd hjärna. Inga svarta demoner förmörkar mitt sinne. Fysiskt helt slut. Signalerna från telefonen får tårarna att börja rinna.
Det jag behöver är en socionom, en kurator. En person som hjälper mig att strukturera vad som behöver göras, som praktiskt vet vem som kan bistå med det stödet, för att jag ska slappna av och göra det som min kropp behöver allra mest – VILA.
En kurator kan inte vara legitimerad, som psykologen vänligt men tydligt poängterade. Endast legitimerade psykologer eller psykoterapeuter är det stöd jag kan förvänta mig få via min försäkring.
I återvändsgränden krymper min hjärna ihop. Huvudet pressas mot mina axlar och jag kan inte låta bli att undra:
Varför krävs det en frisk hjärna för att få hjälp?
Med en klappstol och en handlingslista åker jag och en vän till ICA Maxi för att ladda inför helgen. Jag placerar mig först vid filmerna, stänger av omvärlden och letar efter ”feelgood-filmer”. Därefter sätter jag mig på min stol vid kassan och väntar. Runt omkring är volymen hög av svenska, arabiska, danska, tyska och skånska röster. Det är omöjligt att stänga av.
Jag väntar,
Och väntar,
Och väntar.
En timme senare ligger jag i bilen och längtar efter mina kuddar i soffan. Vilken pärs. Handla på en skärtorsdag gör jag ju inte ens med en väl fungerande hjärna. Det gick och jag tackar klappstolen för det!
Väl hemma, i horisontellt läge, bestämmer jag mig för att ” ta helg” och VILA. Resten få ordna sig i nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar