Kroppen och jag har hittat en rytm. Det är ett lugnt tempo.
Inga stora planer eller projekt. Allt
beroende av vad det är för väder och hur kroppen responderar. I almanackan
finns endast tider för kontakt med psykoterapeut, läkare, sotare och
tandläkare. En tid i taget. Inga tider som berör någon annan familjemedlem.
Utanför min bubbla pockar vardagen på uppmärksamhet. Knack, knack det är
utvecklingssamtal. Knack, knack jobbansökan går ut i övermorgon. Knack, knack
snart tid för momsdeklaration. Knack, knack . Varje knackning tas emot med en
tanke: Är detta viktigt. Följt av: Behöver jag göra det? Några
knackningar förpassas till en rad på en lista som ligger på köksbordet.
Jag väljer att ta tag i jobbansökan. Det är ju inte första
gången. Jag har säkert redigerat, i jobbet, ett 100-tal CVn de senaste åren.
Dessutom har jag flera stommar att utgå ifrån. Jag tar det lugnt och metodiskt
och fastnar i det personliga brevet. Orden stakar sig. Det är svårt att få till
ett sammanhang. Jag sätter mig utanför mig själv och prövar att jobbcoacha mig
själv. Det går så där. Hjärnan har svårt att hålla kvar sentensen i det jag
vill få fram. Bokstäverna börjar flyta ihop och plötsligt är den blöta, tunga
filten över hjärnan tillbaka. Omedelbart lämnar jag jobbansökan och filten
lättar på trycket. Tid att vila. Solen strålar, bina invaderar mitt vita
körsbärsträd och jag lapar sol i massor. Det är som balsam för min själ.
Jobbansökan är påbörjad.
Metodiskt letar jag mig långsamt tillbaka. Tar ett litet
steg i taget. Känner mig för. Vilar och prövar lite till. Jag orkar lyssna. Jag
lyssnar och klargör för mig själv. Detta behöver jag inte engagera mig i. Det
räcker med att lyssna . Och det klarar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar