Jag
snubblar. Tappar fotfästet. Det känns som om marken rämnar under mig. Oklar
information om hur jag ska kunna betala bussresan äter upp värdefull energi som
jag behöver till annat. Jag hittar inte rätt information, slussas mellan olika
platser och personer. Tiden för bussens avgång närmar snabbt utan att det
verkar finnas en lösning. En snäll busschaufför ordnar en tillfällig lösning
och bussresan blir betald. Bussbytena sker utan några missöden. När jag kommer
fram är hjärnan på högvarv. Ett tag senare, mitt i en affär, börjar hjärnan
successivt att stänga ner. Jag får känslan av att stå på en rank spång mellan
min egen trygga bubbla och livet framför mig. Det är svårare och svårare att ha
några strukturerade tankar och att kunna kommunicera med omgivningen. Frågor är
belastande. Jag vet inte ens hur jag ska ta mig ut ur affären. I stället fylls
mitt bröst. En stor tung klump av gråt växer sig större och större. Jag vill
skrika på hjälp, bli ledd men har inga ord. Vet bara att snart kommer kroppens
muskler att strejka och ersättas av tårar.
Dagen
efter är kropp och huvud tunga. Det känns som om jag går i en trång tunnel. Känner
mig skör och rädd. Hjärnan fungerar men är slö och har vissa
kontaktsvårigheter.
Återigen
slås jag av hur skör min tillvaro är. Jag längtar efter att kunna umgås med
mina vänner. Att spontant göra en aktivitet och ha kraft att ta tag i min egen
situation. Att finnas där för andra.
Livet
väntar på mig och jag vågar mig på fler och fler steg bort från min bubbla. Det
är inte smärtfritt eller enkelt. Det finns ingen mall som jag kan följa. Det är
skrämmande. Jag har ingen erfarenhet av att göra en sak i taget. Det är det jag
behöver lära mig.
När det
är lugnt omkring mig känner jag hur mina förmågor successivt återvänder. För
första gången sedan början av mars har jag själv dammsugit undervåningen. Jag har
alldeles själv både hittat dammsugaren och hanterat den runt i huset utan några
svårigheter. Jag fylls av glädje. Jag kan!
Kvinnor kan!!!
SvaraRadera