Vid läkarbesöket får jag ytterligare ett intyg och skickar upp det som bilaga till min ansökan om förebyggande sjukpenning till försäkringskassan. Detta ska enligt läkaren ge mig rätt till sjukpenning under min behandlingstid som upptar min fulla ”arbetstid”.
Det är tungt, kraftlöst och jag överreagerar på minsta lilla. Jag glömmer mig. Tider försvinner ur mitt medvetande. Vetskapen om att jag inte längre är sjukskriven, att mina sjukpenningdagar tagit slut och att min kontakt på försäkringskassan och min läkare inte kommunicerar med varandra skapar frustration. De har å andra sidan kontakt med mig vilket får mig att känna att det är jag som ska hitta lösningen och det har jag ingen kraft eller förmåga till. Tiden går utan att jag lyckas få till varken träning eller mat med någon reda. Ett krossat duralexglas får hela min värld att rasa, marken under mig att gunga och tårarna rinna i strid ström över mina kinder. Det blir uppenbart att jag inte har varken förmåga eller kraft till att var halvtidsförälder. En sorg lägger sig i mitt bröst och jag känner mig ofullkomlig. Någonstans känner jag att ett tvivel. Hur kommer det att gå för mig?
Jag flyr hemifrån några dagar för
att hitta energi, samla kraft, få distans och hitta tillbaka till rätt fokus:
Att se den utveckling jag gör, varje vecka och glädjas över varje litet
framsteg och guldkorn i tillvaron.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar