Första kontakten med en
sjukgymnast lyckas min opålitliga hjärna gör henne väldigt osäker. Det är
svårt att förstå vilka rörelser hon vill få mig att göra. Hjärnan pressades
ihop av ansträngning och av frustration trillar tårarna. Hon avslutar med att
massera mig. Mina muskler är inte spända men trötta. Det är skönt att känna sig
mörbultad efter att kroppen fått sig en omgång till skillnad från när jag
känner mig mörbultad utan att ha gjort något alls. Vid andra besöket svarar min
kropp bättre, trots att jag känner mig vimmelkantig
Vid fler och fler tillfällen
lyckas min hjärna hålla ihop två saker samtidigt: Prata och promenera, Diska
och prata, Titta och lyssna. Dagligen plocka BÅDE jordgubbar och smultron o s v. Livet är betydligt enklare. Oftare och
oftare svarar jag i telefonen. Jag varvar vila med små mini projekt: Gå till
brevlådan och prata med en granne, Baka en kaka, Ringa och boka in ett
vårdbesök etc. Lagom många miniprojekt fördelade jämt över dagen fyller min
dag. Med jämna mellanrum behöver jag pausa från omgivningens olika ljud. Jag
pluggar in öronpropparna som skärmar av en den värsta ljudmattan och hjälper
mig av vara ute. Då och då behöver jag gå in för att vila från alla påträngande
ljud. Det är vid dessa tillfällen som jag skyr telefonen och mer omfattande
samtal än dialog. Äntligen har jag lyckats ta mig runt på små promenader. Med hjälp
av pluggar i öronen och mobiltelefon i hand beger jag mig ut på en liten runda.
Jag känner hur mina microsteg blir längre och längre. Den fuktiga filten runt
hjärnan lättar något och sakta utökas min trygghetszon utanför min bostad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar