Kroppen blinkar rött: Vecka 17

Vecka 17

Grannarnas ljud anfaller. Monstergräsklippare, motorcyklar och ett propellerplan. Inget stressar mig idag. Det känns befriande.

Facebook och bloggen har från andra veckan hjälpt mig att kommunicera med omgivningen. Jag kan inte föreställa mig hur min situation skulle sett ut om jag inte haft förmånen och, tack och lov, förmågan att använda de kanalerna. Från början av min sjukdomsperiod var jag ofrivilligt isolerad med en hjärna som hade låg processkapacitet och extremt låg stresströskel . I princip blev jag liggandes i min soffa med en ständigt ringande telefon och växande panik som följd. Ljudet förföljde mig. Känslan av att jag måste agera och oförmågan att veta vad jag behövde göra låste både min hjärna och mina muskler. Jag försökte ringa. Ljuden i telefonen triggade igång hela stressapparaten och stängde av hjärnan helt. Jag försökte e-posta. Alla val för att hitta rätt e-postadress gjorde blicken suddig och jag kunde inte hitta adressen.  Ganska snart upptäckte jag att skriva fungerade, så länge jag inte planerade vad jag skulle skriva.  Sms krävde EN knapptryckning för att svara någon som ringt mig. Jag behövde kommunicera ut detta.
 – Vänliga Sms:a !
Att hitta adressboken i telefonen var överkurs. Jag var från början hänvisad till de som ringde, sms:ade och e-postade till  mig. Jag kunde använda besvara-knappen!
Jag skänker en tacksamhets tanke till de som ”layoutat” Facebook och Blogspot. Sidornas användarvänlighet och att jag sedan tidigare var bekant med deras sidor gjorde att jag kunde ”skriva för att nå ut till flera”. Det började med ett rop på förståelse. Jag orkade inte berätta för alla som hörde av sig. Korta rader var det jag fick till. Ett blogginlägg tog en vecka att skriva. Mina blogginlägg finns i min journal, förmedlades till försäkringskassa och kommun. Vänner och bekanta responderade och erbjöd sitt stöd och sina tjänster.  Kontakter som jag är beroende av. Kontakter som jag inte hade förmåga att få på andra sätt . Trots att jag är låst till mitt hem och selektivt tar emot telefonsamtal känner jag mig inte ensam.

Jag är inte ensam!

Inom loppet av ett par timmar fick jag besök av kommunens biståndshandläggare och fick besked om att jag är berättigad till hemtjänst. Jag kommer att få hjälp med matlagning, promenadstöd och städning . JIIPPII! Glädjen tömmer mig tillfälligt på energi och jag återgår till soffläge och väntar på att den tunga filten över hjärnan ska lätta. Glömmer den långa och komplicerade väg det tagit från första kontakt till beslut. Lättnaden är stor. Nu kan jag slappna av för att bli frisk.

En kväll i Juni