Kroppen blinkar rött: Vecka 15

Jag vaknar och känner det som om en stor tung hand pressar ned mitt huvud och trycker ihop hals och nacke.  Jag tvingar mig upp och allt verkar gå i slow motion.  Glädjen över att ha lyckats baka i vecka innan, de första rosorna som doftar fantastiskt i trädgården, får mig att ta ett steg i taget för att göra mig i ordning och få i mig frukost. Jag befinner mig i en tunnel som blir allt trängre och trängre ju längre dagen går. Vingligt tar jag mig igenom en lunch och dra en befriande suck när jag ligger mellan lakanen i sängen för att ge mig en kort paus. Jag undviker normalt att lägga mig ner för att spara sömnen till natten.

Närmare tre timmar senare blir jag medveten om att kroppen vilar blytungt på madrassen. Orkar inte öppna ögonen. Tankarna flyger runt som i sirap. Ena stunden medveten för att i nästa ramla in i en tung drömvärld. Efter en timme tvingar jag mig upp. Sakta, sakta, steg för steg forcerar jag min kropp att lyda och tar mig ur sängen. Ögonlocken är tunga, blicken oklar, huvudet känns bomullsfyllt, musklerna svarar i ultrarapid och jag är fruktansvärd törstig och känner mig bakfull. Jag är bakfull, på ett glas starköl till midsommarsillen. Det behövdes inte mer för att slå ut mig.

Öronpropparna är en lisa för mig och min själ. Det hjälper mig att röra mig ute när det blåser lagom mycket för att kunna föra ett samtal utomhus med en massa kringljud. Öronpropparna underlättar också vid veckohandlingen. En öronpropp i ena örat och en hörsnäcka till telefonen i det andra örat och jag kan fokusera på få med mig det som står på min handlingslapp. Spontanhandla är över min förmåga. Precis som 7 s/m vind. Då hjälper inte ens öronpropparna mot det dånade suset som gör mig vimmelkantig.

Ett besök av två representanter från kommunen klargör att jag inte uppfyller kriterierna för att de ska kunna hjälpa mig. De ber att få hänvisa min förfrågan vidare till hemtjänsten.  Jag suckar tyst, kämpar med att försöka förstå vad som krävs av mig för att få tillgång till det stöd som jag behöver.

Jag förstår mer och mer hur min kropp fungerar och lär mig parera för att fungera så bra som möjligt.