Efterlängtat långväga helgbesök. Den lilla
kraft jag har sinar efter bara någon timme. Sedan blir jag liggande i soffan på
altanen allt medan min ved vackert travas i vedboden och jag blir servad.
Viljan att socialisera och att på något litet sätt agera värdinna fastnar i den
förlamande tröttheten. Som min gäst får man känna sig som hemma och vara en del
av markservicen. Det som jag klarar när
jag går här och skrotar för mig själv funkar sällan när jag har besök.
Försäkringskassan
har utrett färdigt med följande resultat. Jag får sjukpenning fr o m den dag
jag insjuknade. Jag är positivt överraskad och väldigt glad. Så kan det också
gå.
Jag börjar inse
att de krafter jag har är begränsade och räcker till väldigt lite. Det är
knappt de räcker till det jag behöver, göra mig i ordning, laga mat, hålla koll
på vad som behöver göras och vem som kan hjälpa mig göra det. Jag har dålig
koll på mina prioriteringar men bra intention att hushålla med min energi. Det
som jag gör i trädgården tankar mig med energi så länge jag inte planerar eller
försöker styra över vad som ska göras. Tyvärr funkar inte det på samma sätt med städningen
inomhus. Enligt psykoterapeuten är det flera val som ska göras för att få till
lite städning och som hindrar mig från att agera.
Lättast går det
när jag låter ögat observera och handen göra utan att jag medvetet styr. Nu
sitter jag här och vet att jag har börjar få en fantastisk hjälporganisation
runt omkring mig. Gräsklippning och handling sker utan att jag behöver ta
initiativ. Lite då och då dyker det upp personer som hjälper mig med något av
det som står på min åtgärdslista. Jag får skjuts till och från vårdbesök. Jag
är mycket tacksam men orolig. Hur länge till orkar min omgivning? Vägen fram
till att jag är frisk är lång. Mycket lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar