Föräldraskapet prövar mig. Jag blir varken arg, upprörd eller ledsen. Det har jag inte kraft till. Jag finns där, som mamma i några timmar. När jag blir ensam slocknar jag med en bok i handen, ute i solen och vaknar tre timmar senare, dödstrött men nöjd.
Två dagar
senare har jag postat 30 efterfrågade bilagor till försäkringskassans
sjukpenningutredare. Resultatet av arbetet för två olika personer i sammanlagt fyra
timmar plus min egen tid, vilken är sammanlagt många dagar, leder
förhoppningsvis till en sjukpenning. Jag känner mig dränerad.
Jag har inga
spärrar. Tar tacksamt emot allt stöd jag får. Jag är beroende. Beroende av
andras hjälp. Utan inbördes ordning är alla lika viktiga! Chaufförer. Översättare. Städare. Gräsklippare. Räknings
betalare. Bärare. Bok- och DVD-lånare. Telefonist. Inköpare. Småfixare.
Bedjare. De hjälper mig att ha kraft
till att några timmar i veckan klara av att vara mamma. Vilket är prioritet
nummer ett.
- Hur mår du?
Vad vill de
veta, undrar jag? Är det en socialt betingad fråga eller vill de verkligen
veta?
Du låter frisk
. . . och klok, säger psykoterapeuten. Det är svårt för de som känt dig att
förstå hur du funkar eller inte funkar idag.
- Är du bättre?
Frågan studsar
i mig. Det är klart att jag ska bli bättre. Är jag bättre än När då, undrar
jag?
Jag vet inte
vad jag ska svara, säger psykoterapeuten till mig att svara. Ett bra svar. Det
speglar vad som händer i mig. Jag behöver inte analysera frågeställaren och
frågan. Jag svarar helt enkelt:
- Jag vet inte
vad jag ska svara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar