Så här bra har
jag inte mått på drygt fem veckor. Fem veckor i en tunnel, hoppressad och
beroende av andras hjälp och välvillighet. Jag gläds inom mig. Det är som att
vinna. Jag firar. Jag känner hur trycket lättar. Nu får jag regelbunden hjälp.
Jag behöver inte kämpa för minsta lilla grej. Flera i min närhet agerar som om
de förstår min situation. Ett stort
leende sprider sig och fortplantas i min kropp. Det är så skö-önt. Jag känner
mig lätt. Om jag bortser från att gå upp fem trappor. På våning tre blir jag varse. Jag har noll
kondition. Oavsett konditionen känns allt möjligt igen. Vis förra gångens
”må-bra-period” känner jag ingen stress. Jag vet att detta kommer att ta tid.
Det får ta tid. Vi pratar inte om dagar eller veckor vi pratar om lå-ång tid,
och det är okej.
Försäkringskassans
sjukpenningsutredare har kommit till beslut. Nu väntar nästa utredare.
Jag befinner
mig i en ny del av mitt liv. Jag känner inte igen mig. Jag vet inte vem jag
kommer att bli när jag blir frisk och det spelar ingen roll. Just nu gillar jag
läget. Ser mig omkring och njuter av det som är vackert, det som är gott och av
den värme och kärlek som omger mig. Det är livskvalité och det är bara jag som
bestämmer vad det innebär.
Fem dagar . . .
Jag mår fortfarande bra .
Härligt Petra, och vilken ljuvlig bild på dina blommor!!! Det är väl balsam för själen =)
SvaraRaderaKram och hälsningar Eva Hall