Kroppen blinkar rött: Vecka 28

Så har mina sjukdagar officiellt tagit slut. Läkarutlåtandet gäller inte för att förlänga sjukskrivningen och läkaren vägrar skriva något ytterligare papper. Tjänstemannen på försäkringskassan bad mig försöka få ett läkarintyg där sjukskrivningen förlängs. Jag kanske lyckas bättre eftersom deras kontakt bara varit otrevligt. Jag känner hur energin rinner ur mig och maktlösheten kramar om mig hårt. När jag kontaktar vårdcentralen får jag två alternativ: 

1. Telefonmöte med läkaren som är tillfälligt anställd och som i min journal anger att ärendet är utagerat efter kontakt med försäkringskassan.
2. Tid med en stationär läkare i november.
Under tiden ska jag tydligen leva på luft och kärlek. Tröttheten övermannar mig. Tårarna rinner och jag känner mig klämd mellan ett politiskt ställningstagande från läkaren som jag så sent som förra veckan prisade och försäkringskassans tjänsteman som verkligen vill hjälpa mig men som styrs av statliga lagar och regler.

Det är mycket som händer nu. Många beslut att fatta och rutiner att försöka få till. Hjärnan arbetar och arbetar. På något sätt lyckas jag glömma bort den ena sjukgymnastik tiden. Jag arbetar med att prioritera min egen träning och att vara mamma på halvtid men snubblar över annat som pockar på min uppmärksamhet.  Fler och fler resor genomförs med buss. Jag har hittat ett sätt att utesluta merparten av intryck för att överhuvudtaget kunna röra mig ute bland folk. Det går så där när tempot snurras upp och jag förväntas klara av mera. Nästa vecka ska jag andas och hämta kraft.