Kroppen blinkar rött:v 8

Vecka 8

Jag är som ett pussel som någon snabbt lagts tillbaka i kartongen. Flera flak av pusselbitar sitter ihop omgivna av högar med enstaka pusselbitar. Lägger man ut bitarna på ett bord går det att ana helheten. Vårens första cykeltur har gett mig bekräftelse på att musklerna svarar. Det är skönt att känna att jag har kontroll över ekipaget, den glesa trafiken och framför allt, mig själv.
Skatteverket har skickat omprövningsbeslut. Det är inte klokt så dum jag känner mig. Siffrorna vill bara inte göra sig förstådda. Ord, rutor och siffror flyter runt på pappret. Jag lägger dem till sidan. Då och då slänger jag ett öga på papperna. Nästan ber min hjärna: Gör så att jag begriper!

Långsamt stegrar jag mina mål. Ett större projekt om dagen med mycket vila före och efter är vad jag tror mig hanterar just nu. Ett lunchbesök samtidigt som sotaren gör besök är ett projekt. Skjuts till en stormarknad och handla i en relativt folktom affär är ett annat. Ta mig via promenad, buss, bussbyte och promenad till psykoterapeuten och hem igen är ytterligare ett dagprojekt. Efter varje projekt känner jag mig glad. Huvudet är tungt. Bokstäver och siffror flyter runt om jag försöker läsa.

Ett projekt om dagen var för ambitiöst. Jag är oerhört ljudkänslig och upplever hur vissa ljud (trafik, motor, sorl, människor som pratar) triggar igång hela stressapparaten i min kropp.  Att åka buss var alldeles för tidigt. Kroppen tvärnitar och min psykoterapeut beskriver mig som en nyfödd, som behöver beskyddas från omgivningen, hållas varm, bli kramad och ompysslad.

När jag går hemma och pillar med små projekt känner jag mig stark och är ovetande om hur lite energi jag har och hur fort kraften rinner ut mig när jag kommer ut bland s a s folk, får besök av flera personer eller när F17 flyger över mitt hus.

Så efter ett projekt lägger jag mig så att säga i min pusselkartong och bara vilar och vilar och vilar och . . .