Kroppen blinkar rött: Vecka 39

Nästan nio månader och fyra olika läkare sedan jag blev sjukskriven har jag äntligen fått EN läkare som ska följa mig. Det blev ett bra men mycket ansträngande möte. Jag körde själv dit med en vän som passagerare. Min journal, som bl a innehåller min blogg, är stor som en bok, sa läkaren. Det kommer att krävas en dag för att gå igenom den.  Frågor på frågor om min situation, om tidigare läkares agerande, om försäkringskassans kommunikation med mig gick till en början riktigt bra. Hjärnan var samarbetsvillig och jag kände att läkarbesöket skulle bli det första, sedan jag blev sjuk, som jag kunde genomföra utan klump i bröstet som brast i tårar. När frågorna började handla om vad jag inte kan och klarar av och blev fler och fler stängdes dörrar inom mig. Jag ville tala om allt jag klarar av, berätta om mina framsteg inte ha fokus på det som inte fungerar. Plötsligt kände jag hur hjärnan blev tung och i bröstet växte sig en klump som blev större och större. Jag ville inte höra min egen röst i detalj förklara hur jag misslyckas med enklare sysslor. Jag ville bara basunera ut vilken skillnad det är på mig idag, ingen hemhjälp, kör lite bil, har i små portioner börjat städa m m. Efter en dryg timme vacklade jag ut från läkarmottagningen och var mycket tacksam över att jag förutseende nog hade bett en vän följa med till läkaren. Nu behövde jag en chaufför för att ta mig hem.

Jag fungerar bäst och får mest gjort när jag inte behöver använda någon sökfunktion för att komma ihåg vad jag ska göra, inte behöver tänka efter, utan ser och bara gör. Så nu koncentrerar jag mig på att planera och organisera så lite som möjligt :).