Kroppen blinkar rött: Vecka 46

Ute är det grått kallt, blött och blåsigt som gjort för svarta tankar och mörkt sinne. Men inne går min hjärna på högvarv och det fungerar. Med hjälp av tekniken att ta en sak i taget och göra korta mikropauser, jag sluter tillfällig ögonen, lutar mig bak, slappnar av i kroppen och försöker stänga av omgivningens ljud, lyckas jag få ihop ett större projekt. Lyckan sprider sig sakta, sakta i kroppen. Det går. Det fungerar. Det händer, nu! Jag känner igen mig och tar ingenting föregivet. Försöker glädja mig åt stunden och bevara känslan inom mig. Plötsligt kan jag förnimma känslan av att jag, i framtiden, kommer att kunna arbeta igen. Lättnad. Glädje. Vetskapen om att jag har en jobbframtid vaggar mig till ett lugn och ytterligare en sten släpper från mitt hjärta. Jag önskar att det går att dela denna insikt med alla mina nära och kära. Att jag kan få dem att uppleva det stora i denna händelse. Ljuset i min tunnel har kommit närmare. Jag vill hoppa! Jag vill skutta! Jag vill skratta och bara vara i känslan. Trött, trött lutar jag mig tillbaka i min välbekanta soffa med ett leende på läpparna . . . . och somnar.