Kroppen blinkar rött: Vecka 42

Det har gått tre veckor utan några fasta tider. Ett frosseri i jul- och nyårsharmoni. Nu känns det ovant att behöva titta i almanackan, ställa klockan på ringning och genomföra dagen med planerade aktiviteter. Det är ett nytt år och nya tag. Jag har återgått till att vara halvtidsförälder. Ju längre tiden går desto klarare blir bilden av vad som försatt mig i den situation jag är. Jag blir också mer och mer medveten om mina behov och begränsningar. Samtidigt fylls jag av längtan. Längtan efter att träffa vänner, att kunna resa och att hälsa på och få besök, göra aktiviteter, arrangera fest, bistå vänner med . . . . arbeta, fixa i trädgården, serva bilen, renovera huset, vara en fullvärdig förälder.  Helt enkelt att leva fullt ut igen. Jag har ingen agenda för när jag kommer att kunna göra det.  År 2013 får bli reflektionens och eftertankens år. Jag lovar mig själv att aldrig utsätta mig och min omgivning för en liknande prövning som under år 2012.