För mig är det ett stort mysterium att män som ber om något oftast får ett beslut som leder till handling, direkt. Ibland upplevs mannens förfrågan som något nytt och nydanande. Detta efter flera års förfrågan från en kvinna eller till och med flera kvinnor. Finns det ett kvinno- och ett mansspråk, eller är det en myt? Negligeras en kvinnlig ton eller är det så att vi faktiskt inte hör den? Kvinnor sägs tjata och prata för mycket. Är det så vi är skapta? Mannen har ett mörkare tonläge. Tänk om vi under evolutionen, generation efter generation, ända sedan urminnes tider är programmerade till att lyssna på mannen. Att kvinnans röst inte ska tränga igenom vid första "sägandet". Vad säger det oss? Att våra gener spelat oss ett jämlikhetsspratt. Som kvinna slår vi många gånger, bildligt talat, vår panna blodig för att göra vår åsikt och idé hörd. Vi pratar om rättigheter och demokrati. Har vi förutsättningarna för att bli jämlika? Många frågor tornar upp sig och ett scenario träder fram. En värld där allt är predestinerat, förutbestämt och människan oförmögen att ändra det. Där vi gör oss löjliga i vårt kämpande för en sak som inte går att påverka - jämlikhet. I vår "moderna tid" tror vi oss ha tekniska lösningar på det mesta t o m hur vi är skapta. Beligian Blue är bara ett av många exempel.
Vad säger det om mig att jag skräms över att att det handlar om att rangordna sig och förstå sin plats, även 2011. Att de andra djuren ligger långt före oss i världsordningen och att vår "insikt", vår förmåga att tänka leder oss på villovägar in i en jämlikhetsdebatt. Med konsekvenser som feministiskt initiativ, kill- och tjejgrupper i förskola och så vidare. Vi behövde en man på jobbet- nu har vi fått både ommålat och sopsortering. Tänk så enkel lösningen var, när vi förstod evolutionens språk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar